Geofysikern kan bli granne med historikern

Ibland är det till synes meningslösa detaljer som får ett arkivmaterial att börja leva. Fraser som inte var särskilt anmärkningsvärda för den som formulerade dem, som inte avslöjar ett dramatiskt skeende, men som ändå lyckas ringa in något som annars varit svårt att få grepp om.

En sådan detalj snubblade jag över i en brevväxling mellan två forskare från 1970-talet. Den ena historiker, den andra geofysiker. Historikern undertecknade ett av sina brev med ”din disciplinära granne” och sitt namn. Jag studsade till. Inte är väl historia och geofysik disciplinära grannar? De bor väl knappt ens i samma kvarter?

Inte är väl historia och geofysik disciplinära grannar? De bor väl knappt ens i samma kvarter?

Geofysikern i fråga hette Willi Dansgaard och hade gjort sig ett namn genom att ta fram nya tekniker för att datera borrkärnor som han borrade upp ur Grönlands inlandsis. Isen var inte ett uniformt block, utan rymde lager på lager av den planetära historien. Grönland framstod inte bara som ett vidsträckt landskap att kartlägga, utan också som ett arkiv som kunde ge svar på frågor om allt från klimatförändringar till kollapsade medeltida bosättningar. Plötsligt var inte avståndet mellan geofysik och historia fullt så långt. Dansgaard hade börjat göra sig hemmastadd på ny adress.

Den här oansenliga underskriften har stannat hos mig, just för att den belyser hur olika discipliner har sina olika tidsförståelser. Men också hur de här tidsförståelserna kan förändras. Geofysikern kan bli granne med historikern. Många av de frågor som ligger högt upp på den forskningspolitiska agendan – som klimat, pandemiberedskap och AI-utveckling – sträcker sig över disciplinära gränser, men också de tidsramar som olika vetenskapliga fält förhåller sig till.

Klimatfrågans framväxt är i synnerhet ett exempel på detta. Den har luckrat upp gränserna mellan mänsklig och klimatologisk tid, mellan de frågor som hanterats av historiker och andra humanister och samhällsvetare och de som hanterats av naturvetenskapliga forskare.

Klimatfrågans framväxt är i synnerhet ett exempel på detta. Den har luckrat upp gränserna mellan mänsklig och klimatologisk tid...

Men även vetenskapens tider har sin egen historia. Det var inte bara det moderna universitetet som blev till under 1800-talet, utan också uppdelningen av olika typer av tid mellan disciplinerna. Här professionaliserades arkeologi, historia, geologi, paleontologi, biologi, och så vidare, och formade med åren sina egna tidsförståelser och metoder för att datera, visualisera och prognostisera skeenden över vitt spridda tidsskalor. Gränserna har dock inte alltid varit benhårda. Som Dansgaard och hans borrkärnor visar hur nya frågor och tekniker också skapat nya kontaktytor.

Ändå talar vi sällan om tvärvetenskap i termer av att arbeta tidsöverskridande. Ibland funderar jag på om tid – och de olika tidsskalor, rytmer och hastigheter som vi arbetar med i olika fält – kunde vara ett sätt att få syn på nya beröringspunkter över disciplinära gränser.

Till och med för historiker, där tidens gång är så central, förblir ofta diskussionerna om tid implicita, grundantaganden som vi tar för givna. Kanske öppnar samtidens stora frågor för nya tidsöverskridande samarbeten. Det kan finnas goda skäl att gå en sväng runt kvarteret. Vem vet om en ny granne har flyttat in?