Låt forskningen drivas av nyfikenhet

2013-11-08

Krönika av Frida Henningson Johnson om vikten av nyfiken grundforskning.

Jag har älskat att forska. Att få läsa, experimentera, gräva ned mig i en frågeställning. Att göra allt för att få svar på mina frågor. Ägna all min vakna tid åt att lägga ihop, dra ifrån, klura och till slut förstå. Förstå hur den där lilla mekanismen fungerar. Det har jag gjort de senaste 13 åren. Funderat på hur kroppen fungerar, och varför. Vilka celler, molekyler, proteiner, enzymer som är viktiga för frisläppning av histaminer, för geners placering i cellkärnan, för transport av antigener?

Oj, där förlorade jag er. Jag vet. För jag har sysslat med grundforskning. Ställt frågor om och i viss mån kommit fram till svar på hur små, små mekanismer i kroppen fungerar. Jag har inte botat HIV, löst cancerns gåta eller ens bidragit till ett nytt läkemedel mot astma. Men trots sin svårbegriplighet anser jag att min och mina kollegors typ av forskning är viktig.

Jag brukar tänka så här: Mediciner, nya supermaterial och bränslesnåla energiceller, de är som äpplen. Alla gillar dem. De är konkreta, goda, håller doktorn borta och utgör en utmärkt ingrediens i paj. Men det blir inga äpplen utan ett träd, med rötter, stam och grenar.

Rötterna syns inte ens, men suger upp vatten och näring ur jorden. Ibland sticker en rot upp och någon snubblar, blir irriterad. Ytterst sällan tänker man dock på rötternas absoluta nödvändighet för äpplets tillkomst. Samma sak med stam och grenar. De bygger upp trädet och transporterar näringen till kartet så att det kan utvecklas till en mogen, söt och nyttig frukt.

Rötter, stam och grenar, det är grundforskningen. Jag håller med, ett äppelträd utan frukt är trist. Men om vi underhåller trädet, låter det få vatten, sol och lite kärlek i form av pollinerande insekter så kommer det till slut bära frukt. Om vi däremot struntar i det, slutar förse det med näring, kommer vi snart att stå där med ett dött träd, utan äpplen. Utan den goda pajen.

Detta är precis vad som håller på att hända med svensk forskning. Grundforskningen får allt mindre anslag medan tillämpad forskning premieras mer och mer. För att få pengar till forskning måste man skicka in en ansökan till de statligt finansierade forskningsråden, med en forskningsplan. I planen beskriver man vad man tänker göra, varför och vilken relevans det kommer få.

Men hur vet man vilken betydelse ens fynd kommer ha innan man har gjort dem? Jag är rätt säker på att de som först upptäckte den i kroppen synnerligen sällsynta sockermolekylen heparin inte kunde ana att deras rön skulle komma att bli en produkt som i dag används i princip alla operationer, världen över. För det är så det funkar med framgångsrik forskning. Nyfikenheten leder en in på nya spår och plötsligt en dag står man där med en observation så revolutionerande att världen blir lite, lite bättre.

I stället för att premiera forskning som man redan vet kommer ge användbara resultat bör förutsättningslöst sökande efter svar uppmuntras.  Ge vetenskapsmän och -kvinnor chansen att nyfiket utforska sitt ämne! Sen, när det banbrytande fyndet kommer, fånga upp det, hjälp forskaren att komma vidare med sina idéer, låt rönet komma till gagn!

Projekt som uppenbarligen aldrig kommer leda någon vart måste självklart avslutas eller styras in på nya vägar, men det betyder bara att grundforskning är sådan. Ett framgångsrikt vetenskapssamhälle skapas när nyfiken grundforskning tillåts utgöra stommen.

Jag älskar fortfarande forskning. Men jag fick inte chansen att fullt ut besvara de frågeställningar som gjorde mig nyfiken. Fick inte chansen att vara rötter och stam.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter