Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Forskningspolitikens kroppsbyggare

Kroppsbyggare talar om värdet av periodisering. Det betyder att de cykliskt pendlar mellan bulk och deff: periodvis äter de allt, periodvis knappt något. Resultatet blir bättre än att konstant äta och träna likadant. Forskningspolitiken tycks fungera enligt en snarlik expansiv logik, om än inte lika medvetet, skriver Linus Salö.

Beslutsfattare satsar som regel friskt i en given riktning, för att sen komma på att en kursändring behövs. Påfallande ofta har det inneburit en återgång till värden man nyss övergivit.

Ett exempel. Svenska humanvetare har länge lyckats nästla sig in i sammanhang där den reformbenägna statens policyer tar form. Ofta har de nyttjat det statliga utredningsväsendet för att omsätta sin expertis i kunskapsdriven politik. Via inlägg i massmedia har kunskapen spridits och opinion väckts. Men så skedde något: föreställningen om humanvetarnas onyttighet vann mark. Plötsligt skulle de göras mer inomvetenskapliga och internationella. ”Skriv excellenta tidskriftsartiklar!”, löd den nya devisen, ”så att vi kan bräcka Österrike i nästa rankning!”. Men så vände vinden igen. Nu skulle vetenskapen vara samhällstillvänd och akademikern relevant – varför samverkar inte dessa humanvetare? Få tänkte på att det var precis vad de gjort, före den förra kursändringen.

Ett annat exempel är min tidigare arbetsplats, Centrum för tvåspråkighetsforskning på Stockholms universitet. Den präglades på 1980-talet av en nära relation till det svenska skolsystemet och flerspråkighetens roll i samhället. Forskarna deltog i utredningar och bidrog till det offentliga samtalet. God vetenskap producerades också, men det var inte så noga med var den publicerades. Därför ingick en hel del artiklar i egna rapportserier. Men när pendeln svängde kunde de dugliga forskarna snabbt ställa om sin produktion mot den internationella forskningsfronten. Och forskningsfinansiärerna kunde nöjt bevittna hur ett ledande forskningsområde tog form.

Men omställningen skedde på bekostnad av annat. Det skrevs färre SOU-bilagor och det var knappast någon huggsexa om vem som skulle tala med de frågvisa journalisterna. De vetenskapliga framgångarna hade skapat en samhällsfrånvändhet som försvagat banden till fältets ursprung. Så småningom insåg klokt folk vid centret detta och började arbeta strategiskt för att mota Olle i grind. Men inte genom att helt vända på utvecklingen och i nostalgins tecken återgå till 1980-talets ordning. Att överge den hade onekligen haft sina förtjänster.

Det bör gå att hålla fast vid internationell forskningseminens utan att den nationella synligheten och samhällsrelevansen får stryka på foten. Men hur? Genom periodisering och ett vakande öga på omställningarnas effekter? Kanske inte, men frågan är relevant för såväl Sverige som dess universitet och forskare. Historiens lärdom är kanske främst att inte så drastiskt förkasta det gamla, för man vet aldrig när det kommer på modet igen.

Mer om skribenten

  • Linus Salö

    Forskare i sociolingvistik

    Han skriver om kunskapspolitik och språkanvändning i akademiska sammanhang. Linus Salö forskar om akademikers inblandning i tillkomsten av policyer och vetenskapens sociala verkningar.

Relaterat innehåll

Krönika 30 januari 2024

Nu är de nationella riktlinjerna för öppen vetenskap klara. Erik Stattin skriver om arbetet med regeringsuppdraget och hur riktlinjerna tagits emot.

Nyhet 10 januari 2024

Carina Järvenhag

Akademin måste arbeta med forskning på ett både praktiskt och teoretiskt plan. Det menar Helena Hansson som forskar och undervisar om deltagande design vid Göteborgs universitet. D...

Krönika 18 december 2023

När forskare möter journalister handlar mycket om att förstå den andres arbetsvillkor. Bengt Johansson skriver om skillnaderna mellan forskningen och journalistiken.