Forskningspolitik som kunskapshinder

Intet tycks så föga forskningsstyrt som forskningspolitik. Fast jag läst många forskningspolitiska texter i mina dagar har jag ännu inte hittat ett enda forskningsbaserat argument om varför och på vilket sätt vissa sätt att organisera och finansiera forskning är bättre än andra. Trots att det vid det här laget finns en hel del forskning på området att ta del av.

Man kan inte ens finna ett försök att fundera på hur en kunskapsproducerande miljö faktiskt fungerar. Vad får forskarna att anstränga sig, tänka nytt, spränga barriärer? Hur ser ett väl fungerande forskningsteam ut och vad är det för relationer som präglar ett sådant? Hur inverkar forskningspolitiken på forskarnas glädje, lust, samarbete, konkurrens? Icke ett ord.

Jag har under åren frågat många forskare om de kan dra sig till minnes ett enda ställe där en forskningspolitisk text berör dessa frågor. Noll. Ingen kan komma på att de sett något sådant. De ler lite besvärat och håller med mig om att det faktiskt är lite konstigt. De vet ju själva att det är här nyckeln finns.

När frågan om hur forskningsstödet bäst bör organiseras borde den första frågan vara: på vilken nivå i forskningssystemet tillkommer ny kunskap? Jag hävdar att denna nivå är gruppen, eller om man så vill teamet. Ett team består av ett antal människor med komplementära kompetenser som arbetar med att lösa gemensamma problem. Man delar bildliga och bokstavliga rum, man har konstituerat ett gemensamt forskningsobjekt kring vilket verksamheten bedrivs. Och man har lyckats etablera förtroendefulla och sympatiska relationer, så att människor vågar chansa lite och erkänna sin egen otillräcklighet.

Nästa fråga blir då på vilket sätt man bäst stärker denna nivå via forskningsfinansieringen. Här är det lilla ordet ”lagom” precis mitt i prick. Inte en oändlig rad små projekt för enskilda forskare, inte stora excellenscentrum med all byråkrati de medför. Utan medelstora program på medellång sikt. Tillräckligt långsiktiga för att man ska kunna koncentrera sig på sin uppgift, tillräckligt tidsbegränsade för att strukturer kan förnyas och forskarna gå vidare till nya team. Tillräckligt stora för att man ska kunna samla en relevant grupp kring uppgiften, men tillräckligt små för att möjliggöra sammansvetsade team och inte skapa stora transaktionskostnader.

Om jag har rätt i att det är i gruppen som ny kunskap produceras ska detta dessutom vara den nivå där konkurrens om forskningsmedel äger rum. Det kommer alltid att finnas fler som vill forska än vad det finns resurser till och ingen vill ge pengar till dålig forskning. Konkurrens och prövning är alltså helt nödvändiga komponenter i forskningssystemet.

Men idag läggs ofta denna konkurrens på fel nivå. Universiteten uppmuntras till exempel att konkurrera med varandra, och medel fördelas i enlighet med deras relativa prestationer. Men på universitetets nivå produceras ingen kunskap. Här görs inga upptäckter. Universitetsnivån är närmast en fiktion i forskningssammanhang. Den förfelade tanken med att universiteten ska konkurrera är att universitetsledningarna sedan kan prioritera inom universitetet och se till att pengarna hamnar där de behövs bäst. Men det är att i fantasin utrusta universitetets rektorer och forskningsadministratörer med närmast övermänskliga förmågor: att tro att de ska kunna välja mellan miljöer och grupper som de i själva verket har liten insikt i. Universitetet är ofta ganska osynligt för sig självt, och tanken att denna blinda och osynliga organisation ska klara av att prioritera internt är en fåfäng dröm.

Idag saknas i forskningspolitiken ofta den mest grundläggande insikten om att det är gruppen/teamet som är den relevanta nivån, och att det är verksamheten här som bestämmer hur bra det blir. Det är nog en anledning till att man så ofta föreslår insatser som gör det rent av svårare att bilda fungerande team. När universiteten ska konkurrera skickas till exempel en signal om att samarbete med forskare på andra svenska universitet inte är så bra. Då gynnas ju konkurrenterna. Man borde inte ens citera andra svenska forskare: då försämrar man ”medelciteringen” för det egna universitetet. Lyckligtvis ignoreras ofta dessa signaler och forskarna fortsätter samarbeta med dem de finner lämpliga. Men nog vore det väl fint med en forskningspolitik som åtminstone inte direkt motverkar verksamheten?