Fusk, hemlig skam och hur en familj går under

2019-09-04

Krönika av författaren Cilla Naumann om hemlighetens betydelse i litteraturen och om hur forskningsfusk leder till en familjekatastrof.

”Få sociala fenomen är lika laddade som hemligheten”, skrev idéhistorikern Karin Johannisson i den lilla boken Hemligheter – om det hemlighetsfullas betydelse utgiven av Albert Bonniers förlag för några år sedan. ”Hemligheten är förhatlig när vi är exkluderade från den, men njutningsfull när vi är inkluderade. Den representerar makt.”

Jag tar ned den sammetssvarta boken och redan inledningscitatet väcker den magnetiskt laddade känslan. Trots att jag vet exakt vad som står i den – jag har läst den många gånger – drar den mig alltid lika djupt in i hemlighetens komplexa väsen.

När jag möter läsare får jag ofta frågan varför jag skriver. Det är en fråga med många svar, men ett av dem tycker jag är viktigare än de andra. Det handlar om hemligheternas betydelse för litteraturen. Att det underbara med att vara författare är att kunna berätta om verkligheten som om den vore en hemlighet och att därmed kunna avslöja den och på det sättet få den att framstå i ett nytt och klarare ljus.

Allting sker mycket snabbt och när forskarvärldens ögon väl har riktats mot honom, blir det svårt att ta ett steg tillbaka. Eller rättare sagt – steget bort från strålkastarljuset är inte bara svårt – det ter sig omöjligt.

I min senaste roman har hemligheten fått nyckelrollen. Den tickar som en bomb inom en amerikansk familj som nyss kommit till Sverige. Fadern Ray är en uppburen forskare, men i hans stora genombrottsstudie finns ett fel. Ett fel som av olika orsaker blev till en lögn som blev en hemlighet som nu växer utom kontroll i hans sinne. Hans dotter känner hur grunden skakar. Trots att katastrofen inte alls är sprungen ur en familjelögn, blir det till sist ändå familjen som detonerar. I den främmande svenska vintern går två vuxna och två barn obevekligt mot en katastrof.

”Den oändliga familjen” är en mörk saga som kretsar kring en forskares inre och yttre villkor och drivkrafter. När genombrottet sker hamnar Ray i centrum för en internationell uppståndelse, en dröm för en vetenskapsman som arbetat sig upp från ingenstans. Allting sker mycket snabbt och när forskarvärldens ögon väl har riktats mot honom, blir det svårt att ta ett steg tillbaka. Eller rättare sagt – steget bort från strålkastarljuset är inte bara svårt – det ter sig omöjligt. Och sedan är det plötsligt försent.

I huset mitt emot forskarfamiljen blir en grannflicka vittne till det som sker. Hon ser allt, men hon hör ingenting. Ingen i hennes omgivning vill sprida rykten, ingen vill oroa. Men i tystnaden växer flickans fantasier. Och när tiden går lever dessa skrämmande fragment av minnen och aningar kvar som ett gåtfullt sorl av hemligheter.

När jag blev nyhetsjournalist i mitten på 1980-talet fanns det en föreställning om familjedramat som den yttersta hemligheten som inte kunde eller ens borde synas av offentligheten. Det var också tabu att skriva om självmord. Alla sorters mord gick att berätta om, men inte om självmord.

Frågan varför fuska och riskera allt när de har så mycket är så pockande aktuell och så intressant och mångbottnad att den förde mig rakt in i en berättelse om forskningsfusk och hemlig blodröd skam

Numera är det privata inte fullt lika hemligt. I de sociala medierna tenderar det lilla livet att se ut som det stora och i nyhetsbevakningen ser det också annorlunda ut. Att människans tragedier ofta handlar om en och samma sak – om skam – är inte längre något som förtigs, även om det i högsta grad fortfarande skrämmer. Att stå naken inför världens ögon, avslöjad med sitt fusk, sina fel, brister och begär – med all sin fruktansvärda futtighet – det tycks vara en av människans allra värsta mardrömmar.

Och just därför förefaller det så obegripligt att makthavare med olika förtroenden – politiker, läkare, forskare, journalister, präster, chefer av olika slag – så ofta tycks glömma bort att skam finns. Frågan varför fuska och riskera allt när de har så mycket är så pockande aktuell och så intressant och mångbottnad att den förde mig rakt in i en berättelse om forskningsfusk och hemlig blodröd skam, rakt in i ”Den oändliga familjen”.

När jag en gång i tiden valde att bli journalist trodde jag att det var sanningen jag ville komma åt, att det var jakten på sanning som både lockade och drev mig framåt. Jag trodde att sanningen alltid skulle vara möjlig att söka och att skriva. Vägen bort från den övertygelsen och bort från journalistiken är en lång historia, men idag när jag har skrivit många romaner kan jag säga att jag hade fel från början. Om sanning vet jag fortfarande inte vad jag ska tro eller säga, men jag vet nu att det inte var den som intresserade mig. Det var hemligheterna.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter