Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Forskningens olympiader

I början av augusti besökte jag för första gången ett olympiskt arrangemang. Som ni alla känner till var platsen London. På det hela taget var det en trevlig och inspirerande erfarenhet, skriver Peter Sköld.

Varje dag klev stolta idrottare upp på prispallen för att stolt ta emot sina medaljer. Många andra var nöjda bara över att ha kvalificerat sig till tävlingarna. Och det ligger ju mycket prestige i de olympiska spelen. Som representant för sitt land syns man i TV-apparater över hela världen. Den olympiska andan skapar faktiskt ett unikt evenemang där internationellt samarbete står i förgrunden. Jag kan inte undgå att reflektera över den akademiska världens motsvarigheter.

OS arrangeras ju bara vart fjärde år. Det ges således inte många möjligheter att vinna och som en konsekvens ökar medaljernas värde. För oss historiker arrangeras International History Congress vart femte år. Forskare från hela världen samlas och det är inte alldeles lätt att få en plats i startfältet. Allra svårast är det att komma med i någon av huvudsessionerna. Som relativt nybliven doktorand ramlade jag över en folder med call for papers till följande års konferens i Montreal.

En av huvudsessionerna behandlade infektionssjukdomar och jag tyckte att min nyligen avslutade studie om hur samerna lyckades undgå de fruktade smittkopporna på 1700-talet skulle lämpa sig väl i sammanhanget. Inte visste väl jag att det bara var välrenommerade professorer som förväntades svara. Alltså skickade jag in ett abstract. Och några månader senare fick jag ett brev (det här var på den tiden när man fortfarande skickade alldeles vanliga brev med posten) som lät meddela att bland flera hundra kandidater var jag utvald som en av dem fem som skulle få presentara min forskning. När jag glatt berättade på institutionen blev det ett himla rabalder. Hur kunde de anta en DOKTORAND?! Jag insåg att jag aldrig presenterat mig med någon titel när jag sände in mitt abstract.

Således fann jag mig själv ytterligare ett antal månader senare uppe på ett podium tillsammans med fyra grånade herrar, blickande ut över vad som i mina ögon var ett publikhav. Alla presenterades som professor den och den. Jag svalde djupt och försökte se oberörd ut. Nåväl, jag var den enda som inte läste innantill och den som fick flest frågor. Med facit i hand en lyckad – om än omedveten – kupp mot det akademiska olympiska systemet. Numera uppmanar vi alltid våra doktorander att skicka in papers till de stora och prestigefyllda konferenserna

Mer om skribenten

  • Porträttbild Peter Sköld

    Forskare

    Han skriver om de stora utmaningarna för universiteten, men bjuder också på anekdoter från verkligheten. Han forskar om det samiska samhället och är föreståndare för Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet.

Du kanske också vill läsa

Debatt 8 juni 2023

Bri Gauger, Heba Allah Khalil, Liane Thuvander

Gästforskarprogrammet Genie är ett viktig led i Chalmers jämställdhetsarbete. Men avsaknaden av ett centralt stödsystem för mottagande innebar för oss så mycket obetalt merarbete a...

Krönika 17 april 2023

Hon höll sig långt borta från fikarum och ovala bord när hon skrev sin avhandling. Ulrika Carlsson skriver om behovet av att få utveckla sina idéer ifred, innan de skärskådas av...

Debatt 17 januari 2023

Louise Bringselius

Stimulera forskares medverkan i det offentliga samtalet. Öka samhällsanknytningen i forskning och utbildning. Ge yrkeserfarenhet från världen utanför akademin ett högre meritvärde....