Forskningens olympiader

Varje dag klev stolta idrottare upp på prispallen för att stolt ta emot sina medaljer. Många andra var nöjda bara över att ha kvalificerat sig till tävlingarna. Och det ligger ju mycket prestige i de olympiska spelen. Som representant för sitt land syns man i TV-apparater över hela världen. Den olympiska andan skapar faktiskt ett unikt evenemang där internationellt samarbete står i förgrunden. Jag kan inte undgå att reflektera över den akademiska världens motsvarigheter.

OS arrangeras ju bara vart fjärde år. Det ges således inte många möjligheter att vinna och som en konsekvens ökar medaljernas värde. För oss historiker arrangeras International History Congress vart femte år. Forskare från hela världen samlas och det är inte alldeles lätt att få en plats i startfältet. Allra svårast är det att komma med i någon av huvudsessionerna. Som relativt nybliven doktorand ramlade jag över en folder med call for papers till följande års konferens i Montreal.

En av huvudsessionerna behandlade infektionssjukdomar och jag tyckte att min nyligen avslutade studie om hur samerna lyckades undgå de fruktade smittkopporna på 1700-talet skulle lämpa sig väl i sammanhanget. Inte visste väl jag att det bara var välrenommerade professorer som förväntades svara. Alltså skickade jag in ett abstract. Och några månader senare fick jag ett brev (det här var på den tiden när man fortfarande skickade alldeles vanliga brev med posten) som lät meddela att bland flera hundra kandidater var jag utvald som en av dem fem som skulle få presentara min forskning. När jag glatt berättade på institutionen blev det ett himla rabalder. Hur kunde de anta en DOKTORAND?! Jag insåg att jag aldrig presenterat mig med någon titel när jag sände in mitt abstract.

Således fann jag mig själv ytterligare ett antal månader senare uppe på ett podium tillsammans med fyra grånade herrar, blickande ut över vad som i mina ögon var ett publikhav. Alla presenterades som professor den och den. Jag svalde djupt och försökte se oberörd ut. Nåväl, jag var den enda som inte läste innantill och den som fick flest frågor. Med facit i hand en lyckad – om än omedveten – kupp mot det akademiska olympiska systemet. Numera uppmanar vi alltid våra doktorander att skicka in papers till de stora och prestigefyllda konferenserna