Forskningen börjar där kartan tar slut

Förr, berättade de äldre doktoranderna, brukade universitet boka upp hela hotell under rekryteringssäsongen för nationalekonomer. ”The job market”, som processen kallades, sträckte sig egentligen över ett helt akademiskt år. Varje rum på hotellet motsvarade en institution; varje möte en förhoppning. Kandidater med utskrivna forskningspresentationer i handen sprang mellan våningarna som deltagare i en märklig akademisk hinderbana.

Idag sker det mesta via digitala möten, men logiken är densamma: ett centraliserat urval där hundratals nyblivna doktorer ska paketera sin forskning, sin potential och, i viss mån, sin personlighet, i en standardiserad akademisk pitch. Jag minns att jag tänkte: Finns det verkligen en egen arbetsförmedling för nationalekonomer?

... nyblivna doktorer ska paketera sin forskning, sin potential och, i viss mån, sin personlighet, i en standardiserad akademisk pitch.

Och det fick mig att återvända till min allra första dag som doktorand vid Uppsala universitet, tidigare i höstas.

Vid vårt första avdelningsmöte presenterade vi oss inför institutionen: tidigare lärosäte, forskningsintressen och en kort introduktion av oss själva. Presentationerna hade en naturlig blandning av formell saklighet och den försiktighet som präglar ett första möte. Flera av oss avslutade med samma mening: “...och jag är verkligen glad att få vara här på Uppsala.” Efter några upprepningar var det svårt att inte le åt hur likartat allt lät.

När det blev min tur sa jag det som lät mest sammanhållet av allt jag kunde få fram: “Utbildning, arbetsmarknad, ojämlikhet.” Som om jag redan hade en genomtänkt forskningsagenda. I själva verket hade jag mest en känsla.

Det slog mig då hur mycket av akademin som kretsar kring just detta: att formulera svar. Vi presenterar oss själva om och om igen: på kurser, seminarier, konferenser, i ansökningar, på ”the job market”. Vi tränar på att klä vår identitet i ord, trots att de viktigaste delarna av forskningen inte följer en färdig plan, utan börjar precis där kartan tar slut.

I en värld som kräver färdiga svar är akademin en plats där man får börja i det man ännu inte vet.

På en personaldag pratade jag med äldre doktorander om detta. Även där handlade allt om positionering: Hur undviker man att ens avhandling blir för lik någon annans? Hur samarbetar man utan att sudda ut sin egen idé? I vissa miljöer blir det ett race om att publicera först. I andra försöker man skapa utrymme så att alla kan hitta sin egen röst.

Det har blivit tydligt för mig att mycket inom forskarutbildningen, ibland uttalat, ibland outtalat, handlar om att bygga ett slags akademiskt varumärke. Att skapa en identitet som forskare, samtidigt som man fortfarande letar efter vilken fråga som egentligen driver en.

Men ovissheten är inte ett misslyckande, snarare är det början på något. Det är just här forskningen föds: i det oklara, det oformulerade, det som inte ryms i en “presentera dig själv på 30 sekunder”-runda. Och kanske är det därför jag, trots alla ritualer av pitchar och presentationer, hittat min plats här. I en värld som kräver färdiga svar är akademin en plats där man får börja i det man ännu inte vet, och långsamt låta identiteten växa fram.