Forskning har inte råd att stå för långt bort

Som doktorand i Schweiz delar jag min tid mellan ett traditionellt universitet och ett universitet för tillämpad forskning (Bern University of Applied Sciences, BFH). På BFH är det självklart att forskning ska vara både akademiskt stringent, användbar i samhället och inte minst integreras i undervisningen. Men hur nära får forskningen egentligen komma praktiken?

Att doktorera vid ett University of Applied Sciences – går det ens? Det är en fråga jag ofta får när jag berättar om mitt doktorandprojekt här. Det är kanske inte så konstigt. I Sverige och många andra länder är doktorander fortfarande starkt knutna till traditionella forskningsuniversitet. Men verkligheten ser annorlunda ut i flera europeiska länder, inklusive Schweiz.

... hur nära får forskningen egentligen komma praktiken?

University of Applied Sciences, eller Fachhochschule på tyska, ungefär motsvarande ”universitet för tillämpad forskning”, är en relativt ny del av det schweiziska högskolesystemet. De växte fram under 1990-talet för att stärka kopplingen mellan utbildning, innovation och arbetsliv – och för att ge det redan starka yrkesutbildningssystemet en tydligare plats inom högre utbildning.

Idag utgör de en egen kategori inom den högre utbildningen, jämsides med traditionella universitet och pedagogiska högskolor. De kombinerar praktiknära utbildning med tillämpad forskning, ofta i nära samarbete med näringsliv, myndigheter och civilsamhälle.

Eftersom ett University of Applied Sciences i Schweiz inte har rätt att examinera doktorander krävs för varje doktorand ett samarbete med ett traditionellt universitet. I mitt fall innebär det att jag är anställd i ett forskningsprojekt vid BFH, men formellt inskriven som doktorand vid University of Lucerne. Det är alltså i skärningspunkten mellan de två systemen – det tillämpade och det akademiskt traditionella – som min forskarutbildning tar form.

Det gör att jag ständigt växlar perspektiv. Mellan statsvetenskap och internationellt företagande, mellan praktik och teori.

Enligt min erfarenhet är Universities of Applied Sciences i Schweiz en relativt heterogen kategori när det kommer till forskning. Deras verksamhet inkluderar tätt samarbete med samhällsaktörer och företag i form av uppdragsforskning, men även mer traditionell forskning finansierad av forskningsinstitut. De befinner sig på olika delar av skalan och balanserar sina olika inriktningar, vilket också präglar doktorandernas förutsättningar.

Det gör att jag ständigt växlar perspektiv. Mellan statsvetenskap och internationellt företagande, mellan praktik och teori.

Även om dessa universitet idag erbjuder forskningsanknutna masterprogram och samarbetar med traditionella universitet kring forskarutbildning, lever vissa fördomar kvar. De har ibland betraktats som mindre forskningsintensiva eller mer praktikorienterade – och därmed med lägre akademisk status. Men gränserna mellan universitet och Fachhochschulen börjar suddats ut.

De forskningsprojekt jag är delaktig i är fullt akademiskt förankrade, finansierade genom forskningsmedel från traditionella institutioner som de tyska och schweiziska nationella forskningsinstituten. Samtidigt är forskningen också utformad för att vara relevant utanför seminarierummet. Det innebär inte att forskningen i sig är mindre akademisk, men den växer fram i en miljö som lägger stor vikt vid samhällsrelevans, praktisk implementering och kopplingen till undervisning – något som i sin tur påverkar vilka frågor som ställs och hur nya forskningsprojekt tar form.

Det är inte alltid enkelt att balansera mellan institut, ämnesområden, teori och praktik, men det är också det som gör arbetet så stimulerande.

Sverige har ett starkt och sammanhållet högskolesystem, men ibland undrar jag om vi skulle vinna på större flexibilitet i forskarutbildningen.

Vad räknas egentligen som en forskningsmiljö? Hur kan tillämpad forskning på hög nivå erkännas i meriteringssystemen? Och hur kan vi bättre ta till vara kunskap som skapas i nära samverkan med samhälle och näringsliv?

... ibland undrar jag om vi skulle vinna på större flexibilitet i forskarutbildningen.

Industridoktorander rör sig kanske redan i liknande gränsland, men i den schweiziska modellen är kombinationen av teori och praktik inbyggd i systemet – inte ett undantag.

Oavsett hur man väljer att dela upp det, känns det relevant att fundera på hur nära forskningen egentligen får – eller bör – komma praktiken.

Att arbeta i Bern har fått mig att fundera kring frågor som: Vilka är resultaten relevanta för? Hur kan de tas in i undervisningen? Vad betyder de utanför seminarierummet?

Jag har alltid tyckt om att se forskning som en del av ett större samhällspussel – där både empiriska och teoretiska bitar måste falla på plats. Men miljön här har fått mig att tänka både bredare och mer konkret kring hur fler kan dra nytta av forskningen: studenter, samhällsaktörer, praktiker.

Jag har alltid tyckt om att se forskning som en del av ett större samhällspussel.

Ibland känns det som att vi i akademin lätt glömmer (eller prioriterar bort) den dimensionen – särskilt när systemet i praktiken premierar akademisk publicering framför samhällsgenomslag. Det väcker frågor som fler borde ställa sig: Hur når vi ut med forskning som är relevant för fler än våra kollegor? Hur kan undervisningen stärkas genom ny kunskap? Och inte minst: vem är det som bär ansvaret (och kostnaden) för att bygga broar mellan akademin och omvärlden?

För mig har den schweiziska modellen gjort det tydligt att akademisk stringens och praktisk relevans inte är motsatser, de kan vara varandras förutsättningar. Det går att bygga forskarutbildningar där teori och praktik är integrerade från början – och där praktisk relevans är en självklar del av kvalitetsmåttet.

Kanske är det där vi borde börja: inte i rädslan för att komma för nära, utan i insikten att forskning ibland inte har råd att stå för långt bort. För att stärka bron mellan teori och praktik krävs både finansiellt stöd och mentalt svängrum.