Postdoktor vid Lunds universitet
Krönika
Forskning är inte nyttig bara för att den är objektiv
Krönika av Karolina Enquist Källgren, forskare i idéhistoria, om spänningen mellan vetenskapens politiska oberoende och humanioras kritiska uppgift.
Frågan om universitetets frihet från politisk styrning, kopplat till frågan om humanioras roll och nytta, debatteras livligt i min omgivning. På ena sidan står personer som försvarar akademins absoluta frihet från all politisk styrning och behovet av att frigöra sig från framförallt humanioras vänstervridna ideologisering. På den andra sidan står de som inför Sverigedemokraten Richard Jomshofs föreläsning om partiernas mediastrategier vid Göteborgs universitet cirkulerade uppropet om att institutionsledningen borde stoppa honom från att tala.
Två representanter för dessa båda läger har också debatterat sina ståndpunkter i Göteborgs-Posten: Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, och Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap och en av dem som undertecknat uppropet.
På ena sidan står personer som försvarar akademins absoluta frihet från all politisk styrning
Till min förvirring hyser jag stor respekt för båda dessa ståndpunkter. Spänningen mellan vetenskapens politiska oberoende och humanioras kritiska uppgift är universitetspolitiskt viktig men jag är osäker på var jag står. Tidigare har jag bland annat i Curie förespråkat att humanioras nytta är att förändra och bygga nya samhällsordningar. Den hållningen kritiseras i en ny bok: Humaniora – en vetenskap som andra (Timbro förlag) skriven av professor Göran Larsson.
Larsson skriver att humaniora allt mer kommit att framstå som en flummig och otydlig vetenskap, djupt tyngd av den samtida tendensen att se humanistisk intellektuell verksamhet som ett politiskt projekt. Mot denna tendens ställer Larsson idén om vetenskaplig objektivitet – vilket han menar att många humanistiska forskare arbetar med. Med ideal hämtade från Popper förespråkar Larsson ett försvar av den humanistiska verksamheten. Denna är och bör vara en vetenskaplig verksamhet som skiljer ”forskarens personliga åsikter från de objekt eller fenomen som studeras”.
Ytterst bör humanistiska forskare undersöka hur världen är snarare än vad den bör vara. Hur det ska gå till beskriver Larsson i en sorts check-lista där han betonar vikten av att redovisa källor, metoder och teorier, ställa öppna frågor, samt att resultaten måste kunna falsifieras. För, som Larsson skriver, om humanioras uppgift låg i att förändra samhället, vem ska bestämma riktningen för den förändringen? För Larsson är objektivitet därmed frånvaron av politiska värdeomdömen.
Argumentationen är inte ovanlig: mot politisering måste den vetenskapliga metoden och objektiviteten ställas. Och intressant nog tycks även Arping bygga sina motargument på en sorts grundläggande metodanspråk; bara genom att tydligt markera vilka politiska åsikter som universitetets verksamhet bygger på, kan ett kritiskt vetenskapsideal upprätthållas. Ytterst kan inte alla politiska teorier – till exempel sådana som utgår från människors olika värde och essens – ligga till grund för vetenskaplig verksamhet, därför bör de inte heller normaliseras och beredas plats på universitetet, som Arping skriver i GP. För Arping är därmed objektivitet erkännandet av de normativa utgångspunkter som styr vetenskap med kritiskt syfte.
Båda positionerna sammanblandar metod med nytta. De flesta forskare håller med om att vetenskapliga metoder ska sträva efter objektivitet – både när man vill beskriva hur något är och när man vill kritisera en rådande ordning. Men detta måste särskiljas från det som gör forskningsresultaten relevanta. I en skattefinansierad verksamhet kan man inte bortse från frågan om nyttan med forskningen, och forskningsresultaten är inte nyttiga enbart på grund av att de är objektiva.
I en skattefinansierad verksamhet kan man inte bortse från frågan om nyttan med forskningen
Om nyttan med forskning inom andra fält är bättre broar eller bättre cancervård så är nyttan med humaniora inget som kan reduceras till frågan om vilken metod som framställer den mest objektiva sanningen. Humanioras metoder bör givetvis sträva efter att vara objektiva, men humanioras nytta ligger i dess bidrag till samhällsbyggnaden. Därmed finns det också ett enkelt svar på Larssons fråga om vem som bestämmer hur samhället ska utvecklas.
På samma sätt som det finns en gemensam sjukvård och ett gemensamt samhällsintresse, finns det också en gemensam allmännytta kopplad till forskningen. Allmännyttans konkreta innehåll förhandlas i demokratiska val. Universitetets obundenhet handlar om att upprätthålla forskningsmetoder som tillåter objektivitet, både när det gäller vad som ska studeras och läras ut samt hur det ska göras, men dess relevans handlar om hur forskningsresultaten bidrar till samhällsnyttan. I en levande demokrati har både forskare och andra skyldigheten att fälla värdeomdömen om forskningsresultaten, och det är en färdighet som liksom vetenskapliga metoder bör tränas på universiteten
Att Larsson prioriterar metod framför nytta resulterar i en sorts cirkelresonemang där humaniora är nyttig för att den är vetenskaplig. Ytterst tycks det bottna i en ovilja att erkänna att det finns en allmännytta överhuvudtaget. Och i den mån som Arpings med fleras upprop faktiskt leder till att åsikter utesluts från universitetet (vilket inte skett i det aktuella fallet), så tycks även det vara en sammanblandning av metod och nytta. Det är troligt att det finns politiska teorier som inte kan ligga till grund för det demokratiska universitetets verksamhet. Men om dessa inte ges något utrymme alls på universitetet så verkar det omöjliggöra den typ av värderande omdömesträning som krävs för att universitetet ska bidra till allmännyttan.
Problemet är inte att vetenskaplig metod sammanblandas med politisk åsikt inom humaniora, utan oförmågan hos debattörerna att särskilja vetenskaplig metod och värdeomdömen för att bidra till allmännyttan. Detta är två moment i universitetets kunskapsproducerande verksamhet. Självklart ska en god forskare inte veta på förhand vilka resultat denne ska komma fram till, men hen bör veta varför det är motiverat att utföra studien. Och i slutändan bör den som är expert på ett område självklart förhålla sig till målen för den demokratiska politiska gemenskap som finansierar forskningen.
Om till exempel jämlikhet mellan könen är ett demokratiskt framröstat mål för den politiska gemenskapen, så skulle det vara mycket konstigt om akademin inte befattade sig med forskning om förutsättningarna för sådan jämlikhet. På samma sätt som medicinsk forskning inom virologi som vägrade befatta sig med coronaviruset skulle framstå som hopplöst irrelevant och till och med oansvarig. Humanistisk vetenskap består av såväl objektiva metoder som av väl underbyggda och kritiska värdeomdömen, där de senare bör ta avstamp i de normativa värden som den demokratiska politiska gemenskapen sätter upp.
Du kanske också vill läsa
Debatt 2 december 2024
Regeringen har aviserat en stor satsning på forskning. Detaljerna kommer inom kort i forsknings- och innovationspropositionen, men en sak står klar redan nu: satsningen innebär att...
Nyhet 25 november 2024
Hot och angrepp, dubbla yrkesroller och akademiskt hushållsarbete som inte ger några meriter. Lyssna på David Brax, Göteborgs universitet, Maria Saline, Chalmers, och Erik Smedler,...
Debatt 18 september 2024
Varför skulle politiker och tjänstemän vara bäst skickade att bedöma vad som är samhällsrelevant i morgon? Det var forskarna själva som upptäckte klimatkrisen och utvecklade forskn...