Forskaren som väntar på att bli avslöjad

Jag ska erkänna en sak. Akademin är egentligen inte min grej. Trots att jag i över 30 år befunnit mig inom universitets- och högskolevärlden känner jag mig ändå inte riktigt hemma. Tycker inte jag bottnar när jag jämför mig med forskarkollegorna som alltid verkar vara mer pålästa, ha grundligare kunskaper om olika forskningsfält och behärskar mer avancerade metoder. Kanske passar jag inte in i forskarvärlden?

Som den akademiker jag trots allt är rotade jag fram ett begrepp som fångade in min känsla av otillräcklighet: impostersyndromet. Det beskriver precis den känsla av tillkortakommande jag upplever, om tvivlet på den egna förmågan och prestationen. Dessutom upplever den drabbade också en oro, för att inte säga skräck, att avslöjas som en bluff.

Som den akademiker jag trots allt är rotade jag fram ett begrepp som fångade in min känsla av otillräcklighet: impostersyndromet.

Nu förlamas inte mina dagar av impostersyndromet. Jag jobbar på med forskningens olika faser och rent objektivt går det bra, men tvivlet finns där inombords och även känslan av att jag en dag kommer bli avslöjad. Att jag kanske trots allt inte håller måttet.

Men det finns räddare i nöden. Jag minns när jag för några år sedan tjänstgjorde i Vetenskapsrådets bedömargrupp av forskningsansökningar. Ett idogt arbete, men på många sätt en väldigt positiv erfarenhet. Alla inblandade ansträngde sig för att med gemensamma krafter vaska fram de bästa ansökningarna. Visst fanns det revirstrider, men inte värre än att de kunde hanteras.

Det fanns också en del jävssituationer. När ansökningar från mina närmaste kollegor skulle bedömas fick jag inte ens vara med i rummet. Den blev därför en hel del springande ut och in mellan mötesrum och korridor och vid ett tillfälle gjorde en statsvetarkollega mig sällskap då en ansökan från en gemensam kollega skulle avhandlas.

Jag hade drabbats av imposterkänslan igen och erkände känslan av otillräcklighet, inte minst eftersom diskussionerna på mötet var väldigt initierade och inläggen präglades av beläsenhet och klokhet. ”Det känns bara som jag låtsas”, sa jag lite uppgivet. ”Bengt”, sa kollegan. ”Vi låtsas allihop!”. Efter det sjönk mina axlar ner lite grand och jag gick in i mötesrummet igen med ny energi. Inget hade ju egentligen förändrats, jag argumenterade på samma sätt och lät säkert lika övertygande som tidigare (i den mån jag nu gjorde det).

Du lurade oss ganska länge, men nu räcker det. Traktorn står här utanför och nu är det dags att åka hem till barndomsgården igen.

Jag har med tiden fått ett lite mer distanserat förhållningssätt till impostersyndromet. Inser att många känner precis som jag, men de låtsas också vara självsäkrare än vad de egentligen är. Visst kan jag fortfarande tvivla på mig själv, men jag är inte längre rädd att någon ska komma fram en dag när jag håller en föreläsning och säga: ”Jaha, Bengt. Du lurade oss ganska länge, men nu räcker det. Traktorn står här utanför och nu är det dags att åka hem till barndomsgården igen.”

Min känsla av otillräcklighet lär väl aldrig helt försvinna. Istället försöker jag tänka positivt. Försöker se tvivlet som en tillgång så länge den inte förlamar och fortsätter att ”låtsas”. Det har ju funkat ganska bra så här långt.