Forskaren som blåstes

Det som inledde det engagerade samtalet var följande: en duktig nybliven doktorand hade skickat sin artikel till en amerikansk tidskrift. Den skulle processas i vanlig ordning genom peer review.

Författaren bestämde sig av någon anledning för att dra tillbaka artikeln. Jag känner inte till skälet. Nyligen hade hon upptäckt att tidskriften hade publicerat den ändå – under annat namn som inte gick att finna i verkligheten.

Professorerna var arga, folk blev arga, men allra argast var skribenten. Utöver att ha lurats kunde hon nu inte publicera sitt arbete någon annanstans. De tog kontakt med tidskriften, men redaktören bara ryckte på axlarna. Skulle de stämma? Det finns ytterst liten chans att som ett litet universitet klara en stämning i amerikansk domstol om upphovsrätt. Forskning bygger i hög grad på ett globalt och kollegialt förtroende, men i konkurrensens hetta kan den enskilde offras.

Vad händer med ett forskarsamhälle där vi börjar utgå från att vi utnyttjas och till och med kan blir lurade på ett kriminellt sätt? Jag tror att risken för denna sorts bedrägerier ökar med peer review-processer. Vi lägger månader, kanske år, av forskartid i händerna på folk som vi helt enkelt måste lita på. Systemet är ju uppbyggt på det viset.

Vad gör man när man drabbas? Jag frågade professorerna som hade berättat om kvinnan som hade utsatts. Det finns egentligen inga resurser för ett rättsligt förfarande. Det enda man kan göra är att sprida information om tidskriften och forskare som ägnar sig åt denna sorts lurendrejeri, via social medier och andra massmedier. De borde åtminstone få skämmas. Men tyvärr försvinner nog enskilda sprattlanden i den globala syndafloden av girighet.