Forskare, tänk inne i garderoben! 

2014-01-22

Krönika av Anna Birgersdotter, kommunikatör vid Tom Tits experiment, om varför fri forskning behövs.

Fuck this shit, I am going to Narnia!

En av mina profilbilder på Facebook säger ”Fuck this shit, I am going to Narnia”. Jag önskar jag hade haft den när jag var cancerforskare. Narnia har nämligen något gemensamt med den fria forskningen.

I Sverige har antalet forskare ökat stadigt de senaste åren. Samtidigt har forskningsbudgeten förblivit densamma. Fler forskare delar alltså på samma kaka. Det har lett till att mindre pengar går till grundforskning och de pengar som satsas görs som politiska punktinsatser. Man har också öppnat dörrarna mot privata aktörer. Det kan i vissa fall vara till gagn för forskningen och samhället. Men det kan vara ett hot mot de stora upptäckterna och det blir en ekonomisk obalans inom vissa forskningsområden som t.ex. hälsa och medicin.

För vad är det som leder till de stora genombrotten? Vem vet bäst vilka områden som man bör satsa på och vem vill sponsra frågeställningar som inte är industrin till gagn inom överskådlig tid? Är det politiker, fokuserade satsningar tillsammans med näringslivet eller är det fri grundforskning?

Under min tid som cancerforskare myntade jag ”Landet Narnia-principen”. I Narnia-seriens andra bok Häxan och Lejonet kommer fyra syskon till landet Narnia via en magisk garderob. Det funkar bara om du går in i garderoben och sedan inte försöker att komma till Narnia. Går du in i garderoben med intentionen att den ska ta dig till Narnia förblir du kvar bland gamla pälsar och malkulor. Ett annat liknande exempel på Narniaprincipen är hur man lär sig flyga i boken Liftarens guide till galaxen. Steg ett är att hoppa eller slänga sig ut. Steg två, den svåra biten, är att missa marken. Då måste man tänka på något annat, vara så upptagen att man glömmer bort att man faller.

Det finns flera exempel på vad forskare kan åstadkomma när deras nyfikenhet får styra. När de går in i garderoben, tar hoppet och fritt kan arbeta har forskare till exempel upptäckt penicillinet, uppfunnit PCRen och beskrivit kvasikristaller. De har förändrat världen för all framtid.

Professor Georg Klein brukade säga att man inte ska försöka att lösa cancerns gåta, man ska bara vilja lära sig mer om cancer. Det är precis det jag är ute efter. Att vara för fokuserad på lösningen ökar risken att man missar målet. En sann forskare vet att hen inte vet något. Kunskapen man besitter är bara en konstruktion av de fakta som finns idag. Att tro för mycket på det vi redan tagit reda på kan vara ett hinder på vägen mot den approximerade sanningen. Är det något man har lärt sig som forskare så är det att forskningen hela tiden uppdaterar vad som är sant. Naturvetenskapen är en metod genom vilken vi återupptäcker världen igen och igen. Det är därför grundforskningen är så viktig. Det är en metodisk dialog med livet.

Trenden inom forskningen idag är att lösa kortsiktiga problem. Det är för att forskaren behöver säkra sin finansiering samt att industrin och politiker ofta har kortsiktiga mål. Allt mindre forskning är dedikerad till att förutsättningslöst ta reda på ny kunskap.

En fri grundforskning ger forskaren möjlighet att följa inspirationen, att falla, missa marken och börja flyga. Att sitta i garderoben, glömma bort vart man skulle och komma till Narnia. Det är där forskaren kan göra det oväntade. Med en ökad politisk och ekonomisk kontroll av forskningen ökar risken att vi missar det väsentliga, det magiska och det storslagna. Vi missar vad naturvetenskap handlar om. Vi missar att missa marken.