Forskare måste kunna tänka som journalister

Det räcker inte längre för forskare att skriva vetenskapliga artiklar och böcker. Finansiärer har allt oftare krav på forskningskommunikation och våra egna universitet vill att vi pratar om vår forskning utanför akademin. Det finns flera problem här, inte minst att arbetet i stort sett aldrig ryms i våra tjänster och tiden räcker helt enkelt inte till. Dessutom lönar sig samverkansuppdraget dåligt meriteringsmässigt.

Men jag har alltid gillat forskningskommunikation och tackar nästan alltid ja när jag blir tillfrågad. Oavsett om en SVT-journalist vill intervjua om vad vi lärt oss om kriskommunikation från pandemin eller ett lokalt bibliotek bjuder in att hålla föredrag om mediebevakning av den svenska valrörelsen, försöker jag hitta en lucka i kalendern.

Min grundsyn är att forskningskommunikation är roligt och viktigt och genom åren har jag både organiserat och hållit utbildningar i ämnet. Dessutom publicerades nu i vår Att kommunicera vetenskap – forskaren och omvärlden som jag skrivit tillsammans med Marie Demker. Så visst, jag är partisk i målet.

Lämnar vi principiella diskussioner och närmar oss praktiken är en av mina käpphästar att forskare måste kunna tänka som journalister. Vi ska inte bli journalister och göra deras jobb, men forskare kan bli bättre på att vara journalisters källor. Förstår forskaren journalisternas villkor och hur journalistik fungerar blir det lättare att svara på frågor och nyhetsartikeln blir lite bättre.

Förstår forskaren journalisternas villkor och hur journalistik fungerar blir det lättare att svara på frågor och nyhetsartikeln blir lite bättre.

Vad innebär det mer konkret? Jag menar att två saker är grundläggande. Den ena är att forskare förstår att de är en röst bland andra i journalistens berättelse. I det här avseendet är det är ingen större skillnad mellan journalist- och forskningsintervjuer. Allt vi säger kommer inte med i nyhetsartikeln och journalisten väljer ut citat som passar in i berättelsen.

Citaten ska givetvis vara korrekta och spegla det vi menade, men det är upp till journalisten att göra tolkningar och dra slutsatser. Ungefär på samma sätt som forskare gör i bearbetning av forskningsintervjuer. Förstår vi intervjuns funktion minskar frustrationen över att allt man sagt i intervjun inte kommer med i den färdiga artikeln.

Den andra är att försöka fundera på vilka frågor som kommer att ställas. Låt mig ta ett exempel. Jag skrev en bok om Uppdrag Gransknings ”valstugereportage” som slog ner som en bomb i valrörelsen 2002. Boken byggde på intervjuer med de skandaliserade politikerna där mitt intresse var hur de upplevde situationen och hur skandalen hanterades strategiskt.

...genom att förbereda mig och formulera svar på tänkta frågor blev jag varken svarslös eller osammanhängande svamlande...

Eftersom jag förväntade mig ett visst medieintresse började jag så smått fundera på vilka frågor journalisterna skulle ställa. Jag befarade att många frågor inte skulle ha så mycket att göra med det som stod i boken. Snarare trodde jag – och fick rätt – att journalistfrågorna istället skulle handla om medieetik och dold kamera, om reportaget påverkade valresultatet eller hur urvalet av smygfilmade politiker stämde överens med kraven på public services opartiskhet.

Inget av detta skrev jag om i boken. Men genom att förbereda mig och formulera svar på tänkta frågor blev jag varken svarslös eller osammanhängande svamlande när jag fick frågor om medieetik och valrörelsen. Oftast kunde jag också leda in resonemangen på det som faktiskt stod i boken jag skrivit.

Nu funkar inte alltid strategin och ibland blir jag svarslös när det kommer frågor jag inte kunnat förutse. Men att ställa sig i den andres skor är för det mesta en effektiv strategi för forskare om man vill bli en bättre källa. Och det vill vi ju eftersom forskare och journalister nästan alltid vill samma sak: att forskningen når ut i samhället och inte stannar innanför universitetets väggar.