Förändring är det enda konstanta för en forskare

Jag bestämde mig tidigt för att jag ville bli forskare. Redan som barn var jag väldigt intresserad av naturvetenskap och ville gärna jobba med det i framtiden. Under min grundutbildning blev det självklart för mig att jag ville disputera, och jag började som doktorand för nästan exakt 20 år sedan.

När jag blickar tillbaka är det uppenbart för mig att jag inte riktigt visste vad jag gav mig in i. Jag visste att jag gillade både forskning och undervisning, och tyckte därför att en akademisk karriär skulle passa mig bra, eftersom man sysslar med båda delarna på universitetet. Men det var inte alls uppenbart för mig hur mycket mitt arbete – och vad man förväntas kunna – skulle förändras över tid.

När jag blickar tillbaka är det uppenbart för mig att jag inte riktigt visste vad jag gav mig in i.

Nu ser jag väldigt tydligt hur olika förmågor har behövts under min karriär hittills. Som gymnasieelev och sedan som student under min grundutbildning var det höga betyg som gällde, för att kunna studera vidare. Då var det viktigt att kunna ta in och hantera mycket fakta.

Som doktorand var det däremot viktigt att lära sig att kritiskt granska information och tänka kreativt. Som självständig forskare med egna bidrag var det viktigast att kunna projektplanera på egen hand och lära sig att handleda andra.

För att bli behörig som lektor fick jag också läsa pedagogiska kurser. Och när jag väl fick min lektorstjänst blev det viktigt med både undervisning och engagemang i kommittéer på institutions- och fakultetsnivå.

Sedan årsskiftet har jag blivit prefekt på min institution, vilket medför krav på att lära sig arbetsrätt och att kunna hantera kriser och personliga konflikter. När jag idag får frågan om hur en vanlig dag ser ut för mig, är svaret helt annorlunda än för några år sedan, trots att jag hela tiden har sysslat med forskning.

Jag brukar se det som en spännande utmaning att få prova på nya uppdrag och ta till mig nya färdigheter.

Jag brukar se det som en spännande utmaning att få prova på nya uppdrag och ta till mig nya färdigheter. Min karriär så här långt har därför medfört att jag har utvecklats jättemycket även på det personliga planet. Men det finns baksidor, både för individen och på det strukturella planet.

Det blir extra svårt att locka personer från studieovana hem till en karriär som forskare när det är så otydligt för de flesta vad arbetet egentligen innebär. Det kanske också är svårare för nydisputerade forskare att ta nästa steg om de inte har en klar bild av vad en fortsatt akademisk karriär kommer att betyda.

Och sist men verkligen inte minst: Det är svårt att hitta lämpliga personer som faktiskt vill vara chefer på universitetet, eftersom de allra flesta forskare valde sitt yrke för att de ville forska. Både inom min egen fakultet och på Lunds universitet centralt pågår det diskussioner om hur vi kan göra ledarskapsuppdrag mer lockande.

Det är svårt att hitta lämpliga personer som faktiskt vill vara chefer på universitetet...

Jag tror inte att det finns någon enkel lösning på dessa problem. Men när jag pratar karriär med mina studenter och doktorander försöker jag lyfta de olika delarna som följer med en akademisk karriär, och inte bara som något negativt som tar tid ifrån forskningen.

För det känns faktiskt väldigt givande att bidra till en bra arbetsmiljö för sina medarbetare. På så sätt hoppas jag kunna nyansera bilden lite av vad en forskare faktiskt gör, och visa att förändring är det enda konstanta även inom yrkesrollen som forskare.