Fjuttig engelska eller mossig svenska?

Under senare år tillkom artiklar i indexerade tidskrifter, varav merparten bara accepterar engelskspråkiga bidrag. Rätt mycket har övergetts längs vägen: andra medier så som film, andra skriftgenrer så som böcker och tidskriftsartiklar på andra språk, så som svenska. Allt detta finns förstås kvar inom många discipliner, men i det stora hela stöps den vetenskapliga produktionen i samma mall. Är det något att sörja? Ja, säger förespråkare för vetenskapens mångfald. Nej, säger förespråkare för vetenskapens standardisering och den akademiska kunskapens enande.

Oavsett ståndpunkt är det värdefullt att tänka på engelskans frammarsch inom vetenskaplig publicering som en form av likformighet bland andra. För många discipliner är utvecklingen okontroversiell, de har sedan länge orienterat sig mot det internationella. Språkfrågan är ett icke-problem. Vetenskapssvenskan finns inte kvar i disciplinens mannaminne. Jag har intervjuat professorer i fysik, datavetenskap och psykologi som haft uppriktigt svårt att förstå vad språkvetaren fiskat efter.

Historien har format andra discipliner på andra vis, där förankring i och orientering mot det nationella förblivit stark. Men med internationalisering som forskningspolitisk vision har en sådan inställning blivit något att få bukt med. Dessa discipliner anses behöva ompröva sina avnämare och övergå till engelskspråkig publicering. Hur den här processen går till kan uttydas i undertexten till de budskap och policyer som forskare förhåller sig till: Skriv för all del din artikel på svenska, men tro inte att det ger några pengagivande poäng. Skriv en bok på svenska, men utgå inte från att du kan åberopa den i konkurrensen om jobb och forskningsmedel. Ha gärna era svenskspråkiga tidskrifter, men förvänta inget stöd från statens forskningsråd. Skriv du din forskningsansökan på svenska, men du – vi läser den inte.

Det är inom sådana discipliner som språkfrågan – och allt vad den är förknippad med – blir särskilt intressant. Här har vissa personer lika starka känslor för sammanläggningsavhandlingars förtjänster som andra har för deras brister. Det är heller inte givet vad valet av publiceringsspråk står för, eller vad det säger om forskarna. För den ene ses produktion på engelska som en kvalitetsstämpel, något som de dugligaste ägnar sig åt, men som medelmåttorna undviker. Det svenska står för det provinsiella, mossiga, dåliga.

För den andre står den svenskspråkiga monografin för soliditet och gedigenhet – de som inte klarar det får skriva fjuttiga artiklar i journaler. Engelska ses som utryck för ett slags medlöperi, som inte imponerar. Inom forskningsfält där den här inställningen är vanlig är publikationer på engelska inte alls en säker karriärinvestering. Här kan man istället hysa åsikten att jobben bör gå till dem som skrev sin avhandling på svenska, för att upprätthålla en skyddad zon för svenskspråkig produktion och nationella värden. Intressant var ordet, sa Bull.