Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Finns det plats för en till vid bordet?

När jag började som postdoktor vid University of Nottingham var teamet uppbyggt med den kompetens vi behövde. I gruppen ingick statistiker, epidemiologer, allmänläkare och dermatologer, men även forskningspartners som bidrog med kunskap och expertis till projektet, skriver Monica Persson.

De var väldigt viktiga för mig och min forskning om autoimmuna sjukdomar som drabbar huden – jag tror absolut att de gjorde forskningen bättre, mer relevant och mer effektfull.

Så vad är då en forskningspartner? En forskningspartner är en person som har personlig erfarenhet av diagnosen i fråga och som bidrar med patientperspektivet till forskningen. De brukar vara patienter, men kan också vara närstående som sett nära och kära leva med en sjukdom. Även om forskare och kliniker kan vara experter på sjukdomen (patologin, riskfaktorer, epidemiologin, behandlingen, prognosen) så har forskningspartners en kunskap som inte går att få från läroböcker, publikationer eller vården. De vet hur diagnosen påverkar alla aspekter av livet, vad som är viktigt, vilka frågor eller farhågor som uppstår och hur det känns att ha sjukdomen. Den kunskapen är ovärderlig. Vi forskar trots allt för deras skull, så visst är det naturligt att de ska ha en röst.

När jag flyttade till Sverige och nästa postdoktorjobb på Karolinska institutet tog jag därför för givet att de skulle vara med i forskningen där också. Men så var inte fallet. Jag blev, ärligt talat, förvånad över att det inte ingick några forskningspartners i projektet. Vi undersökte cancerrisken hos för tidigt födda barn, men ägnade inga tankar åt att föräldrar med för tidigt födda barn eller personer som själva fötts för tidigt skulle kunna bidra med värdefulla perspektiv. För min del kändes det som att påbörja ett projekt utan att ha den nödvändiga expertisen. Forskningsgruppen skulle inte ha byggts upp utan en statistiker, varför var det då okej att sätta i gång forskningen utan en forskningspartner?

Jag hade flyttat från en miljö där ”Patient and Public Involvement”, som det ofta kallas på engelska, var en central del av forskningen till en miljö där det perspektivet saknades helt. Jag bestämde mig då för att söka en tjänst där jag kunde arbeta aktivt med forskningspartners igen och öka deras betydelse inom forskningen. Jag drogs till patientorganisationer och Reumatikerförbundet kändes perfekt för mig.

Tack vare min nya tjänst som forskningsansvarig på Reumatikerförbundet har jag fått en mycket mer nyanserad bild av läget i Sverige. Idag finns väldigt effektiva samarbeten mellan forskare och forskningspartners (se bara Reumatikerförbundets forskningsrapport till exempel), men de är inte lika etablerade som i Storbritannien. Vi behöver öka medvetenheten och i större utsträckning få in patientperspektivet i forskningen. Det är därför jag gör min röst hörd – jag vill att forskningspartners ska ta plats vid forskargruppernas bord runtom i Sverige.

Mer om skribenten

  • Monica Persson

    Forskningsansvarig

    Hon skriver om forskningspartners och hur de kan bidra till bättre forskning. Monica Persson arbetar med forskningsfrågor och ansvarar för förbundets utdelning av forskningsmedel.

Relaterat innehåll

Krönika 13 december 2021

Visste du att både EU och Sverige försöker förändra sin hälsoekonomi för att rädda sina sjukvårdssystem? Både i Sverige och Europa, där kostnaderna för sjukvård ökar, finns ett utt...

Krönika 15 november 2021

Jag kom ifrån en forskningsmiljö där forskningspartners var en naturlig del av processen. Det var obligatoriskt när forskare ansökte om anslag och det förväntades att man diskutera...

Krönika 27 september 2021

Mot slutet av perioden som doktorand upplevde jag något av en existentiell kris. Jag hade ägnat flera år åt att analysera data från tusentals personer och det resulterade i ett par...