Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Montage Cristopher Kullenberg och blå glasarkitektur

Foto: Christian Perner, Unsplash

Krönika

Finns det en eller flera vetenskaper?

Frågan kan tyckas vara enkel att besvara. Självklart är det så att det finns många vetenskaper! Det säger ju sig själv att biologi, fysik, matematik, medicin, filosofi eller arkeologi är mera olika än vad äpplen och päron är, skriver Christopher Kullenberg.

De som studerar dessa ämnen forskar ju om helt olika saker, använder olika instrument och begrepp, kanske tänker de till och med helt annorlunda.

Vad skulle en marinbiolog som forskar om tidvattensekologi på Svalbard ha gemensamt med en astronom ombord på den internationella rymdstationen ISS som undersöker pulsarer och svarta hål? Om en fruktsallad innehåller flera olika frukter så måste även universitet och högskolor innehålla flera olika vetenskaper.

Men det finns några saker som komplicerar vår epistemologiska kompott. Lingvisten, geovetaren och partikelfysikern har alla en doktorsexamen och de arbetar på ett universitet. Universitas, betyder ju ändå “helhet” och vi har gett denna samhällsinstitution förtroende att undersöka världens alla möjliga fenomen och frågor. Förtroendet är långtgående. Samhället går inte in med pekpinnar och detaljstyr verksamheten. Det behövs inga CE-märkta forskningsresultat, inga ekologiska hypoteser eller ISO-certifierade konventioner för att skriva en vetenskaplig artikel.

Men tanken om att vetenskaperna har något gemensamt med varandra har ändå dykt upp vid olika tillfällen. Det kanske mest långtgående försöket att hitta gemensamma punkter mellan olika vetenskapliga discipliner formulerades under mellankrigstiden i Wien. En grupp av intellektuella, de flesta med bakgrund i fysik eller andra naturvetenskaper, skapade den så kallade “Wienkretsen”, som började arbeta under parollen “enhetsvetenskap”, även kallad logisk empirism.

Tanken var att hitta en gemensam vetenskaplig grund som var giltig för allt vetenskapligt tänkande och forskande, oavsett om man undersökte fysikaliska, biologiska, psykologiska eller sociologiska fenomen. I åtanke hade de ett ideal som skapats under den vetenskapliga revolutionens första stapplande steg i mitten av sextonhundratalet. Det dikterade att genuin kunskap nås genom att man går ut och observerar verkligheten empiriskt eller bedriver experiment som mäter, väger eller beskriver verkligheten.

Men det gick inte riktigt som Wienkretsens filosofer hade tänkt sig. Deras fysikaliska världsbild lovade förvisso mycket. Genom att grunda all kunskap i verifierbara observationer, med fysiken som ideal, så borde man kunna ena alla andra discipliner under samma metod. Biologiska fenomen, tänkte man, bestod ju av kemiska föreningar och dessa i sin tur av atomer. Till och med psykologi och sociologi skulle kunna ingå i en sådan pyramidstruktur, med fysikens lagar som stabilt fundament.

Men löftena infriades inte. Dels fick metoden att verifiera fakta mycket kritik från vetenskapsteoretiskt håll. Problemet var att man inte kunde veta att man hade nått fram till säkra fakta, eftersom forskning alltid är begränsad till att kunna genomföra ett visst antal observationer. Vi kan aldrig säga att vi har undersökt alla atomer i en sten, alla fågelarter i ett naturområde eller frågat varenda svensk medborgare i en opinionsundersökning.

Men det som kanske fick luften att gå ur tanken om en enhetlig metod för alla vetenskaper var att det paradoxalt nog blev för krångligt. Om vi ska förklara varför en groda hoppar, en människa får ångest eller hur priset på kaffe varierar genom en inflation så är det en lång omväg att gå om vi ska reducera ned dessa fenomen till atomer, molekyler och enkla fakta, som inte längre är så enkla.

Så, även om vi sällan hör någon försöka återlansera enhetsvetenskap som en ny utopisk väg för vetenskaperna, så är tanken inte alls helt inaktuell. Varje gång forskare arbetar tvärdisciplinärt, med gemensamma frågor men med olika bakgrunder och kunskaper, så måste vi uppfinna gemensamma begrepp, metoder och teorier. När det fungerar så är det spännande och lärorikt. Men när det inte gör det, när forskningen blir luddig och obegriplig, då önskar man ibland att Wienkretsen hade lyckats med sitt projekt.

Mer om skribenten

  • Christopher Kullenberg

    Docent i vetenskapsteori

    Han forskar om forskning och skriver om hur vetenskapsteoretiska frågor ställs på sin spets i samtidens stora utmaningar.

Relaterat innehåll

Krönika 17 januari 2024

Hur kan man föreställa sig hur något kommer att se ut i framtiden? Annie Lindmark skriver om metoden spekulativ design.

Debatt 22 november 2023

Ramon Wyss, professor emeritus KTH

Vem får ta del av resultaten när forskningen görs av privatägd AI? Ramon Wyss, professor emeritus på KTH, menar att det är hög tid att skapa riktlinjer för AI-driven forskning.

Nyhet 13 september 2023

Johan Frisk

Lärosätena vill minska utsläppen av koldioxid. Samtidigt finns det behov av tjänsteresor för forskningssamarbete. Idag har flera universitet minskat sina koldioxidutsläpp jämfört m...