Fempunktsprogram för en hållbar vetenskap: 5) Engagerade forskare

Vi har en politisk situation och en politisk debatt, som många av oss hade hoppats att vi aldrig skulle behöva uppleva, där människor på ett (ny)fascistiskt vis sorteras in i olika kategorier och beskrivs som tärande och kostsamma och där kultur, utbildning och forskning hamnar direkt och enbart i nationens, svenskhetens (eller mammons) tjänst.

Att min femte och avslutande punkt för en hållbar vetenskap är engagerade forskare känns därför extra angeläget. Vi som forskare måste vara engagerade i vår samtid, vårt samhälle och våra medmänniskor – utan detta engagemang riskerar allt som en vetenskap på en demokratisk grund och för ett demokratiskt samhälle vilar på att raseras.

I en artikel (DN 14/12) om den person som oftast får inkarnera vetenskapsmannen per preferens, Albert Enstein, konstaterar Diana Kormos-Buchwald, ledare för det projekt som digitaliserat allt vad Einstein skrivit (dagböcker, föreläsningar, anteckningar, brev, klotter, uträkningar etc):

”Einstein levde under mycket svåra tider i Europa. Han var en politiskt och socialt engagerad forskare, och det var ovanligt på den tiden. Och nu har det åter blivit ovanligt.”

Det är upp till var och en av oss se till att det ovanliga blir vanligt. Om den engagerade intellektuelle forskaren måhända lyser med sin frånvaro i Sverige, kan vi se till att engagerade forskare blir något som förknippas med Sverige och svensk forskning.

Att på olika vis arbeta för mänskliga rättigheter och ett demokratiskt samhälle är att på allvar lägga grunden till svensk forskning i världsklass och att se till att Sverige som forskningsnation tar en ledande position.