Fempunktsprogram för en hållbar vetenskap: 3) Nyenkel vetenskap

Visst är det en idealbild av forskaren som cirkuleras i dessa representationer av olika slag, men det är faktiskt en idealbild värd att försvara, och som jag gärna vill relatera till vetenskapens demokratiska uppdrag. I en tid fylld av utvärderingar, karriärplanering och styrsystem av olika slag är det viktigt att försöka ta ett steg tillbaka och fundera över vad grunden för vår verksamhet faktiskt är. Vad och vem vi arbetar för.

Under 1960-talet uppstod en poesi som kallades för ”nyenkel” och som drevs av en vilja att skildra vardagliga händelser på ett språk som alla kunde förstå. En inkluderande och demokratiskt inriktad rörelse inom litteraturen, som samtidigt var lekfull och nyskapande, respektlös och respektfull på samma gång, med företrädare som Göran Palm och Sonja Åkesson.

Jag skulle därför vilja lansera begreppet nyenkel vetenskap, som ett sätt att vidga och förnya samtalet om vetenskapen på ett sätt som också bidrar till att skapa hållbarhet. Mer lek och lust, mer fokus på det vardagliga och det demokratiska, mer respektlöshet och respektfullhet på samma gång.

Om vi kan få igång ett ständigt pågående samtal både inom och utom akademin kring vad vi faktiskt håller på med och vad det är bra för så tror jag också att vi kan få syn på vetenskapen på ett nytt sätt. Jag tänker mig att det kan fungera ungefär så här:

Vetenskapen

Jag står framför vetenskapen.

Där är den.

Där är vetenskapen.

Jag tittar på den.

Vetenskap. Jaha.

Det är som på tv.

Fotnot: Vetenskapen är inspirerad av Göran Palms dikt Havet:

Havet

Jag står framför havet.

Där är det.

Där är havet.

Jag tittar på det.

Havet. Jaha.

Det är som på Louvren.