Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Fempunktsprogram för en hållbar vetenskap: 2) Inkluderande miljö och praktiker

Är universiteten som studie- och arbetsplats verkligen till för alla, undrar Annika Olsson

Visst, alla som uppfyller vissa inträdeskrav kan rent formellt söka till våra olika utbildningar eller tjänster. Men det är ju inte samma sak som att alla känner sig välkomna, eller att vår värld inte är fylld av olika slags hinder och praktiker som gynnar vissa och missgynnar eller till och med stänger ute andra grupper och individer.

Det kan handla om rent konkreta problem som rör tillgängliga miljöer i fysisk bemärkelse, men det kan också handla om tillgång till kunskap om akademin (som att veta vad ett seminarium eller ett paper är för något), att ha tillgång till eller vana att använda ett inom akademien användbart och giltigt språk och beteende, föreställningar kring vilka människor som kan göra vad inom akademien: vara student, vara professor, vara städare (vilket berör faktorer som kön, ras, klass, etnicitet, sexualitet, funktion, religion, etnicitet, ålder), stereotypa eller diskriminerande exempel i kurslitteratur och mycket, mycket mer.

Som lärare, forskare och prefekt är jag ständigt upptagen av dessa frågor. Jag sitter i seminarierummet med master-programmet i genusvetenskap och diskuterar hur makt manifesterar sig i vardagen och hur den är relaterad till våra kroppar; jag talar med kollegorna om hur vi kan arbeta med inkluderande pedagogik och arbetsmiljö; jag skriver en vetenskaplig artikel om att ge plats istället för att ge röst; jag sitter på Stockholms universitets chefskurs och diskuterar (denna fantastiskt viktiga vision) att statsanställda ska spegla hela befolkningen – det handlar om legitimitet och förtroende.

Tros att arbetet med ett inkluderande universitet och en inkluderande vetenskap har pågått sedan länge, och trots att det har intensifierats under den tid sedan slutet av 1980-talet jag varit verksam inom akademien som student, doktorand, lektor så har vi mycket kvar att göra. För att bara ta ett par exempel: tre av fyra professorer vid svenska lärosäten är fortfarande män, och studenter från studieovana miljöer (klassbakgrund, hemort) söker sig i mindre grad till högre studier och hoppar i högre grad av.

Det innebär att de kroppar som rör sig i akademin och som producerar kunskap och forskning ser ut på vissa sätt, talar på vissa sätt och har vissa erfarenheter. Detta kommer självfallet att påverka allt ifrån vilka som känner sig välkomna eller hemma i miljön till den forskning som bedrivs: vilka frågor som ställs, vilken empiri som väljs, vilken forskning som prioriteras.

Det faktum att den utbildning och den forskning vi bedriver inte tar tillvara all den kunskap och de erfarenheter som finns i samhället är ett grundläggande problem för både vetenskapen och samhället i stort. Vi behöver därför fortsatt arbeta för en inkluderande miljö och för inkluderande praktiker.

Mer om skribenten

  • Filosofie doktor i litteraturvetenskap

    Hon skriver om forskningens demokratiska uppdrag och sin vardag som prefekt, lärare och forskare. Annika Olsson forskar om demokrati, jämställdhet och jämlikhet.

Du kanske också vill läsa

Krönika 26 september 2018

I Sverige vill vi gärna att våra barn ska få gå i samma förskola som de andra barnen i kvarteret. Efter förskolan ser vi det som en stor fördel om barnen kan fortsätta sin skolgång...

Krönika 20 december 2021

Lukten av kollegans kaffe, armbågar som samsas om plats när stolarna står tätt och möjligheten att känna av stämningen i föreläsningssalen. Det är exempel på taktila dimensioner so...

Nyhet 8 mars 2022

Natalie von der Lehr

Under mer än 70 år har Nordiskt Sommaruniversitet erbjudit ett forum för vetenskapliga samtal för alla som är intresserade. – NSU har lyckats bevara det kollegiala styret och har ...