Faran med experter som uttalar sig om allt möjligt

Under en period för snart tio år sedan figurerade jag lite i media. Jag gjorde det på grund av ett forskningsprojekt om hatbrott som resulterat i ett par debattartiklar och några kommentarer om då aktuella händelser.

Vid något tillfälle fick New York Times nys om detta, och bad om en intervju. Jag svarade genast ja, för vem vill inte bli intervjuad av New York Times! En tid senare blev jag kontaktad igen, denna gång om ämnen som var lösare kopplade till mitt område.

Vid tredje tillfället samma journalist hörde av sig ville de titulera mig ”kriminolog”, och då fick jag dra i nödbromsen. Då var det dags för dem att hitta en ny expert i Sverige med mer relevant kompetens. Jag gav dem några tips och sjönk tillbaka i medieskuggan.

Vid tredje tillfället samma journalist hörde av sig ville de titulera mig ”kriminolog”, och då fick jag dra i nödbromsen.

Det är smickrande att bli tillfrågad i rollen som expert, i synnerhet om man är ny och fortfarande tvekar på om det är expert man är. Inte bara är det smickrande, vi har ju också ett samverkansuppdrag som forskare, det som ibland kallas för ”den tredje uppgiften”. Det innebär att lärosätena ska samverka med det omgivande samhället för att den kunskap och kompetens som finns i akademin ska komma samhället till nytta.

Det är dock en mycket liten andel av landets forskare som figurerar i media. Förklaringen är bland annat att många inte tycker att deras expertis rör det som media vill prata om, och en rädsla för repressalier och påhopp som kan följa med sådan uppmärksamhet. Men den främsta anledningen är att folk inte har tid på grund av andra prioriterade arbetsuppgifter. Detta får till resultat att forskning i media representerar en rätt liten del av forskarpopulationen, och kanske inte alltid på de bästa av grunder.

Den som anlitas av media på grund av sin expertis och som visar sig vara bekväm i den rollen utvecklar ibland föreställningen att förmågan att ta reda på saker och sammanställa detta på ett förtjänstfullt sätt, förmågan som gjort dem till experter till att börja med, är generell och går att överföra på andra ämnen (undertecknad är i högsta grad mottaglig för detta, och får ständigt slå mig själv på fingrarna).

Risken är att man övervärderar sig själv när man får bekräftelse från en kunskaps- och tolkningstörstande omvärld. I synnerhet om man övat upp förmågan att paketera sina påståenden på ett förtroendegivande sätt. Det finns också fördelar med att vara den som media vänder sig till i vissa frågor, det kan generera inte bara uppmärksamhet utan också betalda uppdrag. För universiteten är det dessutom en fjäder i hatten att ha representanter som ofta figurerar i media.

Risken är att man övervärderar sig själv när man får bekräftelse från en kunskaps- och tolkningstörstande omvärld.

För personen som hamnar i den här situationen och gärna ikläder sig rollen som expert finns ett dilemma: Som expert representerar man ett vetenskapligt fält och eftersom vetenskap bör vara replikerbar borde man som expert också vara utbytbar. Det ska inte spela någon roll att det är just DU som sitter i den här radiostudion, vem som helst som är bekant med samma fält borde säga i princip samma sak, annars är det inte vetenskapen som sådan som representeras. Samtidigt har du ett intresse av att vara unikt lämpad, det måste finnas ett legitimt skäl till att det är just dig som media anlitat.

När tendensen att se sig själv som unikt lämpad slås ihop med ett växande självförtroende som generalist förändras ofta perspektivet: Du är inte längre i första hand expert, du anlitas snarast för att du uppfattas ha ett generellt gott omdöme i vetenskapsnära frågor. Och i denna position har vi kanske, generöst räknat, 20 personer i det här landet.

Denna grupp består av vetenskapligt skolade personer som tillfrågas på grund av det förtroende de byggt upp via sin expertis. De levererar trovärdiga svar, om allt möjligt. I bästa fall kan dessa personer ge väl avvägda kommentarer på vetenskapliga frågor av relevans i samhällsdebatten. I värsta fall kan de ge trovärdighet åt rena osanningar och tendentiösa tolkningar, på ett sätt som influerar beslut och beteenden bland dem som lyssnar och som inte själva kan kontrollera saken. Det förtroende personen förtjänat inom ett fält gör att påståenden fällda inom ett annat område tillskrivs för hög trovärdighet.

I värsta fall kan de ge trovärdighet åt rena osanningar och tendentiösa tolkningar ...

Expertis inom ett område associeras ofta med goda kunskaper om annat också, men vilken kompetens en person har i frågor utanför sitt eget fält kan egentligen bara bedömas av dem som har den relevanta expertisen. Därför är det alltid värt att lyssna på vad folk som kan ämnet i fråga anser om en sådan persons uttalanden. Det kan vara något av ett uppvaknande när någon vars kunskaper man haft en positiv bild av, ger sig in på ett ämne man själv behärskar. Det underminerar ofta personens trovärdighet i andra frågor också. I vissa fall så mycket att det också sätter deras faktiska expertis i fråga.

Minns ni ”tacka nej”-kampanjen? Det handlade om att män skulle tacka nej till att delta i panelsamtal som bara bestod av män. Rättviseförmedlingen levererade listor på alternativa experter, bortom ”the usual suspects”. Det är en funktion som saknas i dagens medielandskap. Medierna borde bli bättre på att anlita en bredare sektion av forskarsamhället. Och de som ofta tillfrågas borde bli bättre på att identifiera och tipsa om bättre lämpade kollegor.

En för grund genpool av experter leder till att de få som anlitas misstänkliggörs. Det faktum att så många tackar nej till att medverka, trots att deras kompetens är relevant, misstänkliggör bevekelsegrunderna för dem som tackar ja. Vilket i sin tur gör att folk drar sig för att medverka – det är en självförstärkande och ond cirkel.

För den som befinner sig i rampljuset kan det vara värt att tänka efter och inte tolka uppmärksamheten som tecken på gott omdöme. Den bästa indikationen på gott omdöme är snarast förmågan att sätta saker i ett sammanhang, erkänna när man inte har tillräckligt på fötterna, och att markera osäkerhet. Det är öppenhet och nyfikenhet som signalerar verkligt gott omdöme när en person rör sig utanför sitt expertområde.

Läs mer:

Rapport från Nationella sekretariatet för genusforskning: Utsatthet vid svenska universitet och högskolor (2024) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Rapport från Vetenskap & Allmänhet: Jag vill, men hinner inte! (2019) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.