Evidensbasering i skoldebatten

Här vill jag därför utveckla min kritik; förespråkar man evidensbasering i forskningen är det bäst att själv evidensbasera kritiken.

(En pedagogikprofessor har i ett mail menat att jag ”gjort en miss” och undrat ”hur man på VR har ställt sig till det här.” Jag vet inte vad svaret från VR varit, men med anledning av frågan vill jag förtydliga att Curie varken censurerar eller instruerar mig hur jag ska skriva dessa gästbloggarinlägg.)

Först några svar på frågor jag fått. Jag menar inte att pedagogikundervisningen inte är det enda av skolans problem, möjligen inte heller det största, men det utgör definitivt en viktig delmängd. Några som kritiserat min text har velat föra in ”erfarenhet” som skilt från evidensbasering, trots att evidensbasering inte är något annat än en systematiserad sammanställning av många individers erfarenheter. Andra har pekat på att skolan inte bara har ett kunskapsuppdrag utan en bredare uppgift än så – men att skolan ska ge både kunskaper och demokratisk förståelse är faktiskt inget argument för att inte uppfylla kunskapsuppdraget så bra som möjligt.

En intressant invändning jag fick var att läraren måste individ- och situationsanpassa sin arbetsmetod hela tiden, att det inte finns någon universalmetod. Det här är ett nästan riktigt påstående, men inte helt. Till exempel finns det rent destruktiva metoder som vi universellt måsta avhålla oss ifrån – aga i skolan och ren utantillinlärning, för att nämna två. Dels så har psykologisk forskning visat hur extremt många fällor det finns att trilla i när det kommer till självutvärdering – en lättläst sammanfattning finns i Nobelpristagaren Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt. Vi människor är helt enkelt väldigt benägna att tro att vi är bra på att bedöma sådant som vi faktiskt inte är bra på att bedöma (paradexemplet är börsmäklare), något som givetvis även gäller lärare. Det är därför systematisk evidensbasering är så central. Men framförallt är påståendet om vikten av lärares fingertoppskänsla något som faktiskt går att testa – mer om det här nedanför.

Hur är då hälsoläget inom den svenska pedagogiska forskningen? Det finns två utvärderingar från 2010 gjorda av Knut Sundell, docent i psykologi och socialråd vid Socialstyrelsen, som belyser detta. Bland annat har Sundell gått igenom alla internationella publikationer och citeringar under perioden 2000–2009 hos svenska professorer och docenter inom pedagogik. Resultaten var i det närmaste chockerande: ”Bland forskarna i pedagogik hade 48 procent inte en enda publikation i Web of Science” och ”65 procent [hade] inte citerats en enda gång under tio år.” I en genomgång av doktorsavhandlingarna vid svenska pedagogiska institutioner visade Sundell vidare att 80% av alla avhandlingar var skrivna på svenska – vilket gör att de helt står utanför internationell granskning – och att endast 6% handlade om utvärderingar av effekter av pedagogiska metoder. Endast 2% (sex avhandlingar!) uppfyllde normala kvalitetskriterier för effektutvärderingar!

I en utvärdering från 2007 av Vetenskapsrådet pekar man på liknande problem. I sammanfattningen står följande: ”Många av de forskare panelen mötte verkade oförberedda på frågor som rör teoretisk ram, metodologi, forskningsdesign, val av undersöknings- objekt/-grupper, dataanalys, reliabilitet och giltighet. […] Med några undantag fann panelen en låg reflexivitet över den egna forskningen, dess förutsättningar och vad resultaten säger och inte säger.” Vetenskapsrådets utvärdering rapporterar om en kultur man polemiskt valde att kalla ”lärarutbildningens slutna värld” (s.75).

Men det finns ljus i tunneln – dock får man gå utanför Sverige för att finna det (vilket inte är så konstigt – nästan all forskning i världen sker faktiskt utanför Sveriges gränser). Det gäller professor John Hattie från Australien som gjort undervisningsväsendet tjänsten att över 15 år gå igenom 800 meta-studier (baserade på mer än 50 000 studier) för att utröna vilka åtgärder som har effekt och hur stor effekt dessa åtgärder då har. Det är (givetvis!) genom sådana evidensbaserade studier man måste angripa frågan om hur man ska få väl fungerande skolor. Behöver jag påpeka att svenska pedagoger inte är överförtjusta i Hatties studier? Hatties resultat finns sammanställda i boken Visible Learning (publiceras på svenska i juni: Synligt lärande; det finns även en lärarhandledning: Synligt lärande för lärare.)

I princip alla politiska partier och alla makthavare som pratar om utbildning hänvisar numera till Hatties resultat. Till exempel har Sveriges kommuner och landsting publicerat en sammanfattning som i det närmaste har formen av ett idolporträtt. Det här gör dock de politiska reformförslag som nu presenteras ännu mindre begripliga eftersom de inte har någon grund alls i Hatties forskning.

Den här diskrepansen mellan resultaten av evidensbaserad forskning och de reformer som faktiskt föreslås för den svenska skolan påpekades i en debattartikel i Göteborgsposten av Knut Sundell (samme Sundell som utvärderade svensk pedagogisk forskning), Sven Bremberg och Martin Karlberg.

"Det som svenska myndigheter och svenska skolforskare rekommenderat för skolutveckling stämmer dåligt med resultaten i Hatties sammanställning. Under det som kan kallas skadligt återfinns åldersblandade klasser, problembaserad inlärning, att elever själva ska bestämma sin inlärning, mentorskap samt helordsmetoden respektive motorisk träning för läsinlärning. Dessa faktorer ger alltså svagare effekt än vad som kan förväntas om eleverna inte alls gick i skolan. Andra rekommendationer med måttliga effekter är mindre klasser, individualiserad undervisning samt läxor och skriftliga test. Så gott som ingenting av det som Hattie pekar ut som det eftersträvansvärda återfinns bland det som rekommenderats för svensk skolutveckling. Starka effekter erhålls genom insatser för att minska störande beteenden i klassrummet, fonetisk träning för läsinlärning, strukturerad utvärdering av lärarens undervisning, undervisning i högre takt för begåvade elever (inte att förväxla med grupper för begåvade elever) samt direkt undervisning. Det senare innebär att läraren klargör vad eleverna ska lära sig, lär ut stegvis och exemplifierar, kontrollerar att eleven förstått och sedan låter eleverna successivt öva allt mer självständigt under lärarens tillsyn.

Sammantaget visar forskningssammanställningen att läraren är den viktigaste faktorn för inlärning, att lärare ska vara styrande, tydliga, engagerade och bry sig om eleverna, att lärare måste bli medvetna om varje elevs aktuella kunskap och sätt att tänka samt anpassa undervisningen efter detta. Skolledare och lärare måste även skapa en skola, personalrum och klassrum där misstag välkomnas som en möjlighet till inlärning. Skolans ekonomi eller lärartäthet spelar inte någon större roll för elevernas skolprestationer – viktigast är hur man använder de resurser skolan förfogar över."

Intressant nog utmynnar evidensbaserad forskning alltså i slutsatsen att pedagogikens exakta utformning spelar mindre roll så länge skolledning och lärare får stor frihet att utforma undervisningen på det sätt som de själva finner inspirerande och fungerande. Det här kan vara en delförklaring till varför Waldorskolors elever faktiskt lär sig något alls, trots att skolornas pedagogik är sprungen ur syner från en krönikebok i andevärlden (jo, faktiskt!). Sämre förutsättningar för en fungerande pedagogik är svårt att tänka sig.

Även om svenska pedagoger inte gärna undersöker evidensen för vad som gör bra skolor har svenska forskare från andra discipliner intresserat sig för problemområdet, till exempel Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Rothstein sammanfattar kunskapsläget så här i kapitlet Varför är vissa skolor mer framgångsrika än andra? (issuu:s webbplats) Länk till annan webbplats.

Den vision (didaktiskt-pedagogiska modell) som skall förmedlas av ledningen måste för att skapa trovärdighet och engagemang hos medarbetarna (lärarna) uppfattas som speciell för just den organisationen (skolan). Det konkreta innehållet i denna vision om organisationen (didaktiskt-pedagogiska modell) är spelar i sammanhanget mindre roll eftersom dess huvudsakliga funktion ligger på ett annat plan, nämligen att just skapa engagemang, vi-anda och förtroende inom organisationen.

Utifrån det här blir väl några åtgärder ganska klara om vad som behöver göras för att räta upp det svenska skolväsendet? Låna in fungerande åtgärder från utlandet – Sverige är efter i den här frågan, inte före. Reformera svensk lärarutbildning utifrån utländska forskningsresultat och se till att svenska lärare får en bra pedagogisk grund att stå på (även skickliga, inspirerande lärare har nytta av en gedigen verktygslåda). Ta in fler utländska forskare till svenska pedagogiska institutioner för att bryta upp det Vetenskapsrådets utvärdering kallade ”lärarutbildningens slutna värld”. Lägg sen pengarna på lärarna och deras möjligheter till vidareutbildning istället för på fler godtyckliga skolreformer – svenska lärare är ofta mer motarbetade än hjälpta av skolmyndigheternas klåfingrighet och gör ett gigantiskt arbete i förhållande till sin lön.

I tillägg behöver man genomföra andra reformer, som att till exempel byta ut det nya betygssystemet snarast – det lägger fokus helt på misslyckanden. En partiöverskridande skolkommission vore kanske inte så dumt – men ett nytt samhällsklimat som värderar bildning är kanske att önska sig för mycket. Läs Per Kornhalls bok Barnexperimentet för en komplettare bild än det fokus på pedagogik jag har här.

Vill ni få en kort presentation av Hatties forskning finns det ett TED-föredrag med honom på YouTube Länk till annan webbplats. att se på. Det kan också vara värt att påpeka att det förstås finns kompetenta forskare även inom svensk pedagogisk forskning, det är helheten som är problemet – i alla fall om man ska tro evidensen.

Artikel på Ekonomistas webbplats om att byta ut det nya betygsystemet Länk till annan webbplats.

Artikel om waldorfpedagogik på Fri tankes webbplats Länk till annan webbplats.