Ett och ett halvt år med undervisning på distans

Sent på eftermiddagen fredagen den 13 mars 2020 packade jag min arbetsväska full med undervisningsmaterial, gick ut ur mitt arbetsrum vid Åbo Akademi och stängde dörren efter mig.

Jag stod kvar utanför dörren en stund och funderade på om jag hade glömt något, konstaterade att jag i så fall kunde hämta det någon annan dag och gick ut till min bil. Lite tidigare den dagen kom beskedet att all undervisning vid Åbo Akademi skulle pausas för en vecka på grund av pandemin och att vi därefter skulle övergå till distansundervisning.

Det skulle emellertid dröja närmare tre månader innan jag besökte mitt kontor igen. Detta berodde delvis på att våra arbetsnycklar avaktiverades så att vi inte kunde gå in i lärosätets byggnader utan specialtillstånd, men också på att vi i Finland under våren rekommenderades att hålla våra barn hemma från daghemmen (skolorna stängdes helt och hållet) och att jag till följd av det satt hemma med en livlig fyraåring samtidigt som jag försökte arbeta.

Tio månader senare kan jag konstatera att jag fortfarande sitter hemma och att jag kommer att göra det åtminstone fram till sommaren. När det nya läsåret börjar hösten 2021 och jag förhoppningsvis står inför en grupp studenter igen, har det med andra ord gått nästan exakt ett och ett halvt år sedan jag stängde dörren till mitt kontor. Jag har visserligen varit där några gånger sedan dess men dessa tillfällen kan räknas på mina två händers fingrar. Det som till en början kändes som en tillfällig lösning och en jag-biter-ihop-nu-och-sedan-är det-över-situation har blivit vardag; från att ha haft en distanskurs per läsår är nu alla kurser på distans.

För en lärare som verkligen älskar att stå framför en grupp studenter och att tillsammans med dem få erfara lärandets glädje är distansundervisningen något av en själsdödande aktivitet. Det är mötet med andra människor som gör att jag älskar mitt arbete och det mötet uteblir delvis i distansundervisningen, vilket är speciellt uppenbart de gånger jag sitter med enbart svarta rutor framför mig.

Jag kan också konstatera att det var en stor skillnad mellan undervisningen på våren och hösten 2020, då jag på våren hann träffa de studenter jag hade på mina kurser innan vi övergick till distansundervisning. Frågan är om jag ens skulle känna igen de studenter jag har nu om jag, mot all förmodan, mötte dem någon annastans än via Zoom. Distansundervisningen och kontakten med studenterna fungerar bättre när man redan har hunnit etablera en kontakt med sina studenter än när man endast möts via en skärm.

Distansundervisningen har emellertid inte enbart varit negativ. Jag har exempelvis tvingats omarbeta en hel del av mitt undervisningsmaterial och att vara kreativ på en helt ny nivå. Även skrivhandledningen av enskilda studenter har fungerat väl på distans, liksom det tekniska stödet och jag är tacksam över att det här hände nu och inte för tio år sedan då förutsättningarna för god distansundervisning var mycket sämre. Dessutom har jag lärt mig hur man använder en rad olika verktyg på bästa sätt och fått många uppslag till framtida bästsäljare. Håll utkik efter följande självskrivna storsäljare i era bokhandlar:

• Hur man får studenter att ha på sin kamera och tio sätt att kontinuerligt kontrollera att de som inte har det fortsättningsvis är på plats.
• Hur man låtsas som att ingenting har hänt när en av dina studenters helnakna pojkvän syns i bild och tio andra vanliga situationer under coronatider och hur du hanterar dem.
• När man irriterat ropar till sitt barn (och av misstag till över 30 studenter) ”Nej, har jag sagt! Det är INTE godisdag i dag!” och tio andra pinsamma situationer under coronatider och hur du hanterar dem.
• När du håller en mycket viktig presentation för dina kollegor via Zoom och ditt barn högljutt ropar ”Jag är fäääärdig. Kom och torka!” och tio andra pinsamma situationer under coronatider och hur du hanterar dem.