Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Etikprofessor i stormens öga

Krönika av Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, som nyss utkommit med del två i sin intellektuella självbiografi, Etikprofessorn. Här beskriver han hur resonemang kring abort, dödshjälp och andra känsliga frågor ledde till att han i praktiken fick yrkesförbud. Men också hur han kunde handlat annorlunda i Gillberg- respektive Macchiariniärendet.

Jag är på väg till Finland med två av mina barn då jag nås via TT av nyheten att Alf Svensson, ordförande för KD, har krävt att jag ska avsättas från min docentur vid Stockholms universitet. Exit Vänsterdocenten, alltså? Hans angrepp följs upp med uttalanden från generaldirektören för Socialstyrelsen som hävdar att jag fört ett rashygieniskt resonemang som är oacceptabelt. Angrepp som dessa får en fortsättning i vildsinta attacker från läkaren, författaren och akademiledamoten Lars Gyllensten (han varnar för att andra läkare kan komma att läsa mig och ta intryck av vad jag skriver) samt flera helsidor i Aftonbladet redigerade av Yrsa Stenius där jag utmålas som ”fienden” och så vidare.

Vad hade jag gjort för att röna detta slags uppmärksamhet? Jag hade, 1989, i en artikel på DN Debatt pläderat för att föräldrar själva skulle få bestämma vid ”selektiv abort”. De skulle ha rätt till all upptänklig information som fanns om det barn de väntade (inhämtad genom fosterdiagnostik som de skulle vara fria att söka) och den gravida kvinnan skulle själv ha rätt att fatta beslut om en eventuell abort.

Var det en så bisarr uppfattning? I stort sett är det idag gällande lag. Det visar inte att jag hade rätt men det blir i ljuset av det förhållandet svårt att förstå varför min uppfattning var så anstötlig. Varför ville mina kritiker snarare tysta än bemöta mina åsikter?

Alla förstår att valen måste göras och tvekar inte att göra dem, men många vill slå dövörat till då argument för och emot olika hållningar ventileras.

Jag är inte helt säker på svaret på frågan men misstänker något i stil med detta: På vissa områden i livet där vi tvingas ta beslut, som ifråga om fosterdiagnostik, abort, vård i livets slutskede m.m., tvekar vi inte att välja, men vi vill slippa argument för och emot våra val. Det hänger samman med att dessa val är existentiella och aktualiserar filosofiska frågor där människor kan hysa motstridiga uppfattningar. Alla förstår att valen måste göras och tvekar inte att göra dem, men många vill slå dövörat till då argument för och emot olika hållningar ventileras. De fruktar att seriös reflexion leder till ångest (som existentialisterna brukar hävda att den bör göra).

Så tror jag bäst man kan förklara det rabalder jag vållade med min lilla debattartikel i Dagens Nyheter den där gången. Jag blev emellertid inte tystad, denna artikel följdes av andra, som på likande sätt väckte uppseende. Även om jag red ut den aktuella stormen har jag ibland upplevt utgången som oviss. Hade inte just DN Debatt stått till mitt förfogande hade jag kanske marginaliserats.

Alf Svenssons och andras angrepp på mig kunde alltså inte tysta mig. Än mindre kunde Svensson få mig avsatt. I stället för att jobba vidare som ”vänsterdocent” vid Stockholms universitet kunde jag så småningom tillträda den nyinrättade professuren i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet och senare återvända som professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.

Om sådant handlar Etikprofessorn – uppföljaren till del ett i min intellektuella självbiografi, Vänsterdocenten. Den är som en thriller där det inledningsvis står 11–0 till motståndaren, men där utgången ändå är oviss.

I Etikprofessorn diskuterar jag särskilt KI:s roll som universitet. Jag hävdar att KI inte uppfyller rimliga krav på ett sådant.

Det fanns dock ett segt kvardröjande motstånd inom det medicinska etablissemanget. I praktiken var jag utsatt för yrkesförbud vid Karolinska institutet. Då jag sökte tjänst där avbröts vid upprepade tillfällen tillsättningsförfarandet så snart det stod klart att jag var på väg att få den utlysta tjänsten. Allt detta är betänkligt från akademisk utgångspunkt. Så borde universitet som KI inte fungera. I Etikprofessorn diskuterar jag särskilt KI:s roll som universitet. Jag hävdar att KI inte uppfyller rimliga krav på ett sådant.

Till sist kunde jag emellertid bryta det hårda motståndet som inspirerats av Alf Svenssons attack mot den akademiska friheten. I Göteborg blev jag ledamot av etiska rådet vid Sahlgrenska akademien. Jag tog plats i Socialstyrelsens etiska råd. Till sist inbjöds jag också att bli affilierad professor i medicinsk etik vid KI och jag kunde ta plats i KI:s etiska råd.

En framgångssaga, alltså. Från 0–11 år 1989 till 12–11 idag! Men jag har tvingats lära mig mycket på vägen, både om hur universitetsvärlden fungerar och om svårigheten att hantera situationer då det går snett.

Det senare lärde jag mig särskilt då jag satt i de etiska råden vid Sahlgrenska akademien i Göteborg och senare vid KI. Jag kom att medverka i hanteringen av de två mest uppmärksammade ärendena i modern tid: Gillbergärendet i Göteborg och Macchiariniärendet i Stockholm. Om detta vittnar jag i min memoar. Jag är inte stolt över min insats. Jag borde handlat annorlunda i det förra fallet och mer kraftfullt i det andra.

Jag tror dock något finns att lära av mina misslyckanden. Själva utredningsförfarandet vid fusk inom universitetsvärlden måste ändras (vilket delvis håller på att ske, men inte helt och fullt till min belåtenhet).

Hur det bör reformeras? Det får bli ämnet för en annan betraktelse.

Mer om skribenten

  • Man med blå skjorta och svart kavaj framför en stenvägg

    Professor emeritus i praktisk filosofi

    Personbeskrivning

Relaterat innehåll

Nyhet 20 mars 2024

Johan Frisk

Nämnden för prövning av oredlighet i forskning har avlastat lärosätena i arbetet kring anklagelser om forskningsfusk. Men både nämnden och de anmälda forskarna efterlyser mer stöd ...

Nyhet 20 mars 2024

Johan Frisk

Ett hundratal anmälningar om oredlighet har utretts de fyra senaste åren. Vad blir konsekvenserna av en fällning? Och vilket ansvar har en medförfattare för innehållet i en vetensk...

Krönika 27 februari 2024

Finns det ett annat sätt att använda våra digitala hjälpmedel som skulle föra människor närmare varandra? Annie Lindmark skriver om metaverse – framtidens internet.