Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

En sedelärande historia om nytta (eller: Krakatau exploderar)

Vi vill ju gärna tro att vi ska vara nyttiga. Att forskningen ska vara nyttig. Att utbildningarna ska vara till nytta. Att det omgivande samhället ska betrakta akademin med tillgiven respekt och tänka: så mycket nytta ni gör ändå, ni strävsamma forskare! Nå, här kommer en sedelärande historia, skriver Annasara Hammar.

Om man som jag är intresserad av sociala relationer till sjöss i tidigmodern tid och läser Olof Eriksson Willmans skildring av en resa till Japan i mitten av 1600-talet blir man fullständigt vansinnig. Olof Eriksson Willman var sjöofficerare i svenska flottan och en av de första svenskar som besökte Japan. (Den första var en annan svensk sjöofficer – Johan Olofsson Berg, senare amiral och adlad Bergenstierna).

Han tog sig dit med hjälp av en holländsk ostindiefarare. Resan tog fyra år och den socialt inriktade historiken hoppas förstås att dagboken ska avslöja åtminstone en liten glimt av livet ombord och mötet med människor från andra delar av världen. Men jag och Olof Willman är inte överrens om vad som är av betydelse. Medan jag letar relationer letar Olof Willman fisk, upplyser om kända landmärken, skildrar fasorna under storm och beräknar avstånd.

Väl framme i den nederländska kolonin på Java förlorar sig Olof Willman tidvis i en fascination för stora kräldjur. Han rapporterar om hur en krokodil förs in i slottet. Krokodilen (24 fötter lång) skars upp och inuti fanns ”över 100 kopparringar, tvenne hela människohänder samt en järnkedja av en apa”. En orm som skars upp på samma sätt innehöll, får vi veta, en råget som var större än ormen själv. Hans fascination är inte min. Jag har sett stora kräldjur på tv och i djurparker sedan småbarnsåldern. Ormen saknar den mytiska och bibliska laddning den antagligen hade för Olof Willman.

Det blir plötsligt så uppenbart att hans reseskildring är skriven för en annan värld, med andra lagar, andra måttstockar för vad som är viktigt. Jag kommer att tänka på konstiga och irrelevanta detaljer. Som att Olof Willman antagligen seglade förbi Krakatau. Innan utbrottet 1883. Som att de sista dronterna möjligen fortfarande gick omkring på Mauritius. Som att han sett saker som jag aldrig kommer att se. Och att han sysselsatte sig med fisk eftersom hans resa handlade lika mycket om ren överlevnad som om äventyr.

Och vad har nu Olof Willman med nytta att göra? Jo, den som sysselsätter sig med historisk kunskap av något slag blir ganska ofta effektivt påmind om att det som är nytta i en värld är inte nytta i en annan. Och att det då och då utbryter en omförhandlingsstrid i ett samhälle om vad nytta är. Jag tror vi är mitt inne i en sådan omförhandlingsstrid just nu.

Och att det är därför som Svenskt näringsliv kan publicera illa genomtänkta (och illa skrivna) rapporter om att viss sorts kunskap innebär att man ”strular till sitt liv”, att det är därför som skolpolitiken – och debatten om skolan – har förvandlats till ett slagfält och att det är därför humanister av olika slag går till storms mot vad man uppfattar som en förenklad, felaktig och fåraktig bild av nyttan som något som man kan fastställa i kronor och ören.

Jag, som sedan dag ett på min doktorandutbildning grubblat över vad jag egentligen gör för nytta med min historieforskning, har svårt att värja mig från denna omförhandlingsstrid. Den äter sig rätt in i mig fastän jag inte vill det. Jag känner mig ofta som om jag stod på Olof Willmans fartygsdäck med en osannolik möjlighet att intervjua fartygsbesättningen om sina liv, sina drömmar och rädslor, samtidigt som någon säger åt mig att jag borde räkna flygfisk istället. Den kan man ju åtminstone äta. Eller sälja.

Och Krakatau exploderar vid horisonten. Men det har denna nyttovärld inga ord för.

Mer om skribenten

  • Porträttbild Annasara Hammar

    Doktorand i historia

    Hon skriver om humanioras plats i en alltmer nyttofixerad forskningsvärld. Annasara Hammar forskar om social ordning i den svenska flottan under stormaktstidens andra hälft.

Du kanske också vill läsa

Krönika 9 september 2024

Olika forskningsfält har skilda tidsperspektiv. Men tvärvetenskapliga samarbeten kan förändra disciplinernas förståelse av tid, skriver Erik Isberg.

Nyhet 9 september 2024

Redaktionen

Han skriver om humanioras plats i forskningslandskapet och i samhället i stort. Erik Isberg är vetenskapshistoriker och forskar vid KTH om miljövetenskapernas historia. På sin frit...

Debatt 2 september 2024

Rachel Irwin, Lunds universitet

Trots att riskerna med fältarbete är välkända diskuteras de sällan i forskarutbildningen. Frågor kring risk och säkerhet bör behandlas i doktorandkurser om metoder eller etik och u...