En jämställd akademi

Själv kunde jag bidra med en historia om min första sankritlärare som var en riktigt lustig karaktär. Jag kom till Köpenhamn som 18-åring för att börja läsa språkhistoria och första terminen skulle man läsa kurser i latin, grekiska och sanskrit. Läraren i sanskrit var mycket lärd – och mycket sträng. Han krävde att vi skulle lära oss att rabbla våra sanskritverser utantill och det gick åt många långa timmar att förbereda inför lektionerna. Jag hade inget problem med det, jag hade ju kommit dit för att lära mig. Men jag hade ett annat problem – eftersom jag var enda tjejen på kursen så tyckte läraren att jag skulle läsa upp vissa av de särskilt sedelärande läsestyckena i Adolf F. Stenzlers Elementarbuch der Sanskrit-sprache för de andra eleverna:

Om jag översätter lite fritt: en kvinna (egentligen: en dålig kvinna) är som en lotusdam med vackra blommor på ytan och dolda krokodiler i djupet. Jag fick upprepa denna sentens inför hela klassen – säkert 10 gånger. Varje lektion. Ity detta skulle jag noga begrunda. Mina kurskamrater behövde inte läsa och begrunda något stycke. Bara jag. (Jag kan ju tillägga att den här läraren slutade jobba på universitetet ganska snart därefter och jag fick en ny – helt fantastisk – sanskritlärare redan året därpå).

Men jag tror nog att jag tog hem priset för ”mest absurda historia” vid gårdagens middag… Och när man väl kommer in på det här med jämställdhet i akademin finns det alltid mycket att säga. Vi pratade till exempel om hur långsamt förändringen går och hur trist det är att det finns så få kvinnliga professorer. Inte ens en fjärdedel av professorerna är kvinnor. Men det är ju positivt att antalet ökar år för år. Jag läste dock nyligen att man hade räknat ut att om det skulle fortsätta stiga i samma takt som det har gjort nu under 2000-talet så skulle det först vara en jämn fördelning av kvinnor och män bland professorerna år 2047. Samtidigt finns det fler kvinnliga studenter än manliga och bland de forskarstuderande är ungefär hälften kvinnor. Men högre upp på den akademiska karriärstegen finns det knappt några kvinnor kvar. De verkar ha svårt att kunna hålla sig kvar i den akademiska världen.

Men vad kan det bero på?

Publicerar kvinnorna inte tillräckligt mycket?

Faktiskt har Agnes Wold och Christine Wennerås visat att en kvinna måste ha publicerat 2,6 gånger fler artiklar än sina manliga kollegor för att hon ska bli bedömd som lika kompetent. I alla fall när det gällde de ansökningar till Medicinska forskningsrådet som utgjorde underlaget till artikeln Nepotism and sexism in peer review. Tillblivandet av den artikeln är f.ö. en riktig rysare med försvunna dokument, starka påtryckningar och mediedrev. Om ni inte har gjort det än så tycker jag att ni borde lyssna på Agnes Wolds sommarprat (Sveriges Radio) Länk till annan webbplats..

Söker kvinnor inte forskningsbidrag i lika stor omfattning som män?

Jodå. I rapporten Jämställdheten i Vetenskapsrådets forskningsstöd 2009–2010 hittar man följande slutsats: "Kvinnor och män bland forskarna är lika benägna att söka bidrag hos Vetenskapsrådet"

Däremot konstateras det också i samma rapport: "När det gäller projektbidrag, som dominerar bland Vetenskapsrådets bidragsformer, hade män större framgångar än kvinnor inom samtliga ämnesråd och kommittéer under perioden, utom inom kommittén för konstnärlig forskning och utveckling."

Har kvinnor inte lika stora chanser som män att få invitation-only authorship i Nature och Science?

Daniel Conley & Johanna Stadmark har kartlagt hur många kvinnor respektive män som bjuds in att kommentera nya vetenskapliga rön i tidskrifterna Nature och Science och jämfört med andelen verksamma kvinnor inom de olika vetenskaps­områdena. Resultatet visar tydligt att tidskrifterna bjudit in kvin­nor i betydligt mindre utsträckning än det finns meriterade kvinnor inom de undersökta vetenskapsom­rådena. Tidskriften Nature tog faktiskt till sig kritiken och skrev en ledare med rubriken Nature’s Sexism som blev mycket uppmärksammad.

Har kvinnor helt enkelt sämre kvalifikationer än män?

Det finns en mycket intressant undersökning som visar att om en kvinna och en man söker en tjänst med exakt samma meriter så har den sökande med det manliga namnet en klar fördel. I artikeln Science faculty’s subtle gender biases favor male students redovisar forskarna en undersökning där man hade skickat iden­tiska ansökningshandlingar för en labo­ratorietjänst till ett antal universitet, men hälften av ansökningarna var från stu­denten ”John” och hälften från studenten ”Jennifer”. Både manliga och kvinnliga professo­rer bedömde att John var mer kompetent än Jennifer. John erbjöds också högre ingångslön.

Men när man får möjlighet att kalla utvalda forskare till en anställning som professor, då måste väl de här skillnaderna jämnas ut?

Sedan 2011 har högskolorna rätt att kalla en viss person till anställning som professor – alltså utan att först utlysa tjänsten i öppen konkurrens. Dock är det nästan bara män som har fått äran att bli kallade till en anställning som professor. Enligt SUHF:s undersökning har totalt 49 professorer kallats sedan 2011. Av dessa 49 professorer var tio kvinnor och 39 män.

I grund och botten är detta en fråga om kvalitet. Det ska vara de skickligaste forskarna som får forskningsstipendier och universitetstjänster, oavsett om de är män eller kvinnor. En fråga som vi arbetar mycket med inom Sveriges unga akademi är hur universiteten sköter sina rekryteringar. Jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tycker det är att värna om vårt meritokratiska system. Det enda som ska räknas i forskarvärlden är just dina kunskaper och förmågor – här ska det inte spela någon roll vem du känner, vad du heter i efternamn eller vad du har för kön.

Det finns ju en del man kan göra från forskningspolitiskt håll för att skynda på utvecklingen. Om man vill ha konkreta förslag till hur man skulle kunna gå till väga kan man till exempel kolla in Sveriges unga akademis seminarium Jämställdhet i akademin: från siffror till handling.