En hjärnforskares födelse

Driven av att få se din egen spegelbild tog du dig till Karolinska. Du ligger i den stora tunneln som de kallar magnetkamera. Någon har precis pekat ut syn och hörselbarken för dig, på en bild av din hjärna som någon har projicerat på en skärm. Det flimrar av gula och röda pixlar i hjärnan på bilden. Ingen kommunikation hörs från forskarna ute i kontrollrummet.

För att fördriva tiden kommer du på en lek. Först fokuserar du på synintrycket av din egen hjärna, sen tänker du på de långsamt liksom sågande rytmiska ljuden från magnetkamerans heliumpump, och sen tillbaka till hjärnan igen. De röda prickarna strömmar fram och tillbaka mellan nackloben och tinningloben i takt med dina fokusskiften. Synbarken, hörselbarken, synbarken, hörselbarken. En illamående känsla av själslig sjögång smyger sig på. Din vimmelkantighet syns så tydligt på bilden att du kan gissa dig till vad som är på gång, trots att du inte fått den kroppsförnimmande hjärnbarken utpekad för dig. Du vill skrika åt forskarna: SLÄPP UT MIG! Du tänker ”det här är inte jag, jag är något mer än ett tillsynes banalt mekaniskt fenomen, en pendel mellan syn och hörselbark”.

Forskarna kör ut dig ur kameran. De menar att de ”rundgångskopplat” din hjärna av misstag. Tekniken används visserligen dagligen i magnetkameror världen över, exempelvis för att låta patienter med kronisk smärta se smärtans hjärnaktivitet så att de kan lära sig hur de ska tänka för att styra undan smärtan. Men att se sin egen hjärnaktivitet flöda runt i realtid kräver ordentlig psykologisk förberedelse.

När du kommit hem och lugnat dig från den första chocken ångrar du att du inte provade att tänka på mer intellektuellt intressanta ämnen i kameran. Du har svårt att släppa tankarna på alla frågor du kunnat ställa om dig själv. Din intensiva längtan att återse dig själv i magnetkamerans spegel leder dig snart tillbaka till Karolinska.