En flora av system – på gränsen till sammanbrott

Det plingar till i mejlkorgen. Jag öppnar mejlet och läser:

Om jag har förstått det rätt så ska du vara tjänstledig 50% nästa år? Då skulle det vara bra om du vill göra en ansökan i Primula så fort som möjligt så att det inte blir fel med löneutbetalningarna i januari.

Jag känner hur pulsen stiger. Fyllde jag inte nyss i något om att jag vill vara tjänstledig för att forska 50 procent? Jag andas djupt. Försöker tänka mindfulness.

Primula? Jag försöker låta bli att svara med vändande fråga. Försöker tänka logiskt. En primula – är det inte en sån där blomma som farmor hade på sitt köksbord, med blommor som såg ut som påsar? En sån där som man inte kunde låta bli att klämma på, trots att farmor sa att man inte fick. Fast den primula som avses i mejlet är förstås ett av de väldigt många IT-system som någon har konstruerat för någonting till någonting vid våra svenska lärosäten. Men vilket? Det är inte jättelätt att associera till blomman med påsarna.

Jag klarar ungefär tre sekunder, sen kastar jag iväg ett svar: ”Fyllde jag inte i någonting just precis i något system? Är detta ett annat system?"

Jag klarar ungefär tre sekunder, sen kastar jag iväg ett svar: ”Fyllde jag inte i någonting just precis i något system? Är detta ett annat system?”. Jag avrundar med att jag förstår att det inte är personen som skickade mejlet som står bakom alla dessa system. Känner mig lite skamsen över att jag bara tre dagar tidigare skickade ett mejl till en annan administratör om ett annat system med den nyanserade beskrivningen: ”Jag får psykbryt av alla dessa j-vla system och hatar att de är helt användarovänliga. Jag fattar inte vad jag ska fylla i!”.

Då handlade det om ett system där man ska trycka på typ 17 olika knappar och fylla i typ lika många olika rutor om någonting. Jag tänker att det ju inte är administratörernas fel. Det är trots allt värre för dem som dels måste komma ihåg alla system, dels uthärda alla mejl till och från sådana som jag.

För det är väl inte bara jag som inte har förmågan att komma ihåg vilka system som är till vad? Jag skärper mig och försöker komma på vilka jag på rak arm kan komma på namnet på: Retendo, Lucat, Kuben, Proceedo, Lupin, Ladok, Canvas, Timedit, DMP roadmap, Forskningsportalen, Lucris… Elva stycken är inte så pjåkigt! Men om jag skulle få en 50 000 kronorsfråga om vad de är till för skulle jag bli utan vinst. Jag har ingen aning. Jag funderar över dessa kreativa namngivningar och framförallt varför det tycks finnas anledning att inte döpa dem till vad de faktiskt syftar till.

Jag funderar över dessa kreativa namngivningar och framförallt varför det tycks finnas anledning att inte döpa dem till vad de faktiskt syftar till.

I väntan på svar googlar jag ”Primula + Lund”, och hamnar på Medarbetarwebben. Hittar en lista över några av de system jag just listat, men också en länk till ”Fler administrativa system”. Klickar och läser ”Alfabetisk lista över administrativa system och verktyg som riktar sig till en bred målgrupp och som är universitetsgemensamma”. Jag räknar från A till W och hamnar på siffran 35. Svindlande. Blir nyfiken och funderar över hur många det blir om jag lägger till ytterligare universitet, eftersom jag som så många andra också har kopplingar till andra lärosäten. Många system blir det. För alla har ju sin egen uppsättning system – med egna namn med samma kreativa höjd – bortsett från de som är statligt koordinerade. Mina funderingar avbryts av ett pling – ett nytt mejl.

Det stämmer att du fyllde i en mall om din arbetssituation. Det bästa vore ju om vi sen kunde skicka vidare denna informationen till lönesystemet men tyvärr så går inte det. Vi får inte ens göra det manuellt utan ni måste tyvärr själva göra det.

Jag tackar för svar och förklarar varför jag känner ansvar att göra mikromotstånd à la Jonna Bornemark*, men lovar att fylla i. Jag knappar in mina uppgifter i systemet, men aktar mig noga från att trycka på fliken ”anställning” eftersom en uppsägning då automatgenereras (fast jag har lärt mig att inget händer såvida man inte råkar trycka på knappen ”skicka in”). Känner mig nöjd och hoppas att det har blivit rätt, trots att de standardiserade rutorna jag kunde välja mellan naturligtvis inte passade in på varför jag behöver be om 50 procent tjänstledighet för att kunna forska.

Det här är värt att fira. Kanske borde jag köpa mig en primula – i väntan på lupinen! Men så plingar det till igen. Pulsen stiger. Har jag gjort fel? Nejdå, det är bara ett mejl från en transkriberare som undrar var hens betalning har tagit vägen, och försiktigt frågar om den kanske har fastnat i något av våra system?

* Jonna Bornemark (2018) Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherraväld. Länk till annan webbplats.