Docent i statsvetenskap vid Malmö högskola
Krönika
Ekonomismen räcker inte som tro
Rostov står på torget i Tilzit och ser Napoleon och Kejsar Alexander utbyta artigheter med varandra, och obehagliga tankar som denne naive och påfrestande bortskämda yngling aldrig tänkt förut tränger sig fram, skriver Patrik Hall.
Han har lidit av en passionerad kärlek för kejsar Alexander. Helt plötsligt är fienderna nu vänner. Vad är det han och hans kamrater har slagits för?
Rostov kommer just från ett eländigt sjukhus där bortglömda soldater ligger och dör och där hans vän och överordnade Denisov tynar bort mentalt. Vad har det varit för mening med allt detta lidande?
Tolstojs Krig och fred vimlar av sådana stunder, där dramatiska händelser får huvudpersonerna att se saker i ett nytt ljus och ifrågasätter sin tro. Mest berömt är väl när furst Andrej segnar ner sårad vid Austerlitz och plötsligt upptäcker himlen ovanför sig.
Vad hade Tolstoj sagt om möjligheten för tro och ifrågasättande av tro idag? Han kanske hade varit nöjd, eftersom det nog aldrig tidigare funnits så många svar på de frågor som han ansåg som de grundläggande för människorna: ”Vad ska vi göra och hur ska vi leva våra liv?” Men å andra sidan hade han nog mest sett en hjärtskärande materialism, underbyggd av vår tids religion – ekonomismen.
Den mest grundläggande paradoxen i vårt samhälle är just den starka frånvaron av tro, framför allt framtidstro. Såväl i Sverige som globalt har aldrig så stor andel av befolkningen haft det så bra som idag. Häpnadsväckande stora delar av världens befolkning har hävt sig upp ur fattigdomen. Ändå verkar den mest utbredda tron handla om tron på undergången, vare sig den sker genom ekonomisk eller miljömässig kollaps.
Jag anser, och jag är långtifrån ensam om detta, att ekonomismen är en väsentlig förklaring till bristen på framtidstro. Människan lever inte av bröd allena. Ett tidigare blogginlägg hänvisar till en DN Kulturartikel av Victor Malm, och jag tycker också att den fångar problematiken väl. Varför man ska man läsa, skriva, analysera, ”tänka kritiskt”, om man ändå bara ska bli ”anställningsbar”, en kugge i välfärdsmaskineriet?
Just den förändrade retoriken kring högskolans mål och syfte bara under det fåtal decennier som jag har varit verksam där är häpnadsväckande. Målet är i själva verket att få ekonomin att gå runt ett år till, processa ett så stort antal studenter som man får betalt för genom systemet, samt producera ett så stort antal vetenskapliga artiklar (som ingen läser) som möjligt.
På sådana snöda grunder bygger man knappast någon framtidstro. Det märkliga är att de flesta håller med om kritiken, men ändå fortsätter vi lydigt vägen fram. En kollega liknade det vid att ”simma i sirap”.
Från min inskränkta svenska, statsvetenskapliga horisont, anser jag att två förhållanden är av betydelse. För det första finns det ett nymoralistiskt förakt mot humaniora i Sverige. Humaniora har aldrig stått starkt i det här landet, men nu står det nog sämre till än någonsin.
Så länge inte humaniora kan vara till nytta för ekonomin är det mest ett slöseri med ”skattebetalarnas pengar”. Man glömmer då att humaniora, i bred bemärkelse och inte bara som akademiska discipliner, har förmåga att såväl skapa som ifrågasätta trosföreställningar.
Max Weber gjorde en distinktion mellan instrumentell rationalitet och värderationalitet, där den instrumentella rationaliteten grundades på mätbarhet och teknokrati, medan värderationaliteten grundades på en debatt om värderingar. De två rationalitetsformerna bygger på olika grunder, men behövs båda för styrningen av samhället.
Det saknas inte värderingsdebatter idag, men de verkar vara bortkopplade från relevanta beslutsfora, som istället präglas av instrumentell rationalitet. Men värderingsfrågorna måste finnas med i politiken, de kan inte lämnas åt en teknokratisk expertis.
För det andra, och detta har jag varit inne på tidigare, har politiken en alldeles för begränsad roll. Just politiken har förmåga att hantera den värderationalitet som Weber skrev om. Ekonomismens underkastelse av politiken kan eventuellt vara förståelig mot bakgrund av politiska reformambitioner som för några decennier sedan hade en tendens att gå för långt.
Men konflikter mellan värderingar måste också återspeglas i hur samhället styrs, även om det är besvärligt. Politiker måste ha andra instrument till buds än impotenta sådana såsom ”målstyrning” och ”beställarroll”.
Det har länge varit vanligt att se ”individen” i motsättning till politiken. ”Individen” ska få bestämma själv och politiken ska inte lägga sig i. Men när individen bestämmer själv blir det de starkaste individerna som bestämmer, och den starkares tro som vinner. Vi har inget bättre redskap än den demokratiska politiken för att åtgärda orättvisor, lösa kollektiva problem och bryta värderingar mot varandra.
Är det någon tro som idag vore värd ett drastiskt ifrågasättande så är det just tron på individens förmåga att åstadkomma något själv. Ja, som Malm skriver i sin DN-artikel så genomskådar den enklaste student faktiskt retoriken. Och kanske detta är bra, för det är just när glappet mellan retorik och praktik blir för stort som trossystem kan kullkastas.
Jag avslutar med några nästan 200 år gamla visdomsord som nog Tolstoj nickat gillande åt, de kommer från den liberale pionjären Erik Gustaf Geijer:
Men nu tillgår sålunda, att ju mer överallt det enskilda vill avskilja och självständigt utbilda sig, ju mer blottas och kommer för en dag det i grunden för all denna delning liggande gemensamma, ju skarpare framträder det allmännas nödvändighet mot det enskildas självsvåld. Vore ej detta mänskliga frihetens egen naturlag, hur kan man inbilla sig att människorna någonsin uppgivit sin naturliga frihet för att bero av varandra? Tvärtom, de öva även i samhället denna sin naturliga frihet så mycket de kunna, men bli därigenom blott allt mer beroende av varandra, det vill säga, av det hela. I samma mån alla tränga ut mot omkretsen av cirkeln, i samma mån spännas dennas band hårdare; och om de även, för att upplösa allt sammanhang, vända sig mot varandra i strid, till ömsesidig förstörelse, så befinner sig dock var och en snart inom en ny cirkel fången, och staten är där åter, lika om ej mer tryckande.
Du kanske också vill läsa
Nyhet 9 september 2024
Han skriver om humanioras plats i forskningslandskapet och i samhället i stort. Erik Isberg är vetenskapshistoriker och forskar vid KTH om miljövetenskapernas historia. På sin frit...