Efterlyses: bättre respekt för principen om opartiskhet i akademin

Kollegan nämnde att en av de sökande var X, som på den tiden var vår gemensamma kollega. Måhända naivt undrade mitt yngre jag: ”Men, är inte du jävig då?”. Den seniora kollegan tittade avmätt på mig och svarade: ”Nej, du förstår, jäv gäller bara om vi haft ett nära forskningssamarbete eller en handledarrelation”.

Ordväxlingen är ett uttryck för vad jag uppfattar som ett inte alltför sällsynt fenomen inom akademin. Förvaltningslagens jävsregler hör till de mer misstolkade, missförstådda (ja, ibland direkt medvetet negligerade) regelverk som är avsedda att styra vår verksamhet. Inte sällan hör jag folk säga att de minsann är professionella, att de förmår skilja på sak och person, och därför tackar ja till, exempelvis, sakkunniguppdrag.

Det torde vara irrelevant huruvida man själv känner sig jävig eller tycker att man är professionell. I lagtexten står att den som handlägger ett ärende är jävig om det finns omständigheter som kan rubba förtroendet till den handläggandes opartiskhet i ärendet. Blir man tillfrågad om att delta i ett beslut som skulle kunna gynna en nära kollega eller vän, borde ett larm utlösas i bakhuvudet som säger att: ”Eftersom det gäller en person till vilken jag har nära privata band, är risken stor att omgivningen uppfattar det som att jag är partisk; därför jävar jag ut mig”.

Bristande respekt för jävsregler är allvarligt. Att dessa regelverk respekteras är en direkt implikation av Bo Rothsteins Quality of Government-perspektiv, alltså, hur avgörande opartiskhet är för att upprätthålla legitimitet för det offentliga. Att ärenden handhas opartiskt sänder ut signaler om att när medborgaren har med det offentliga att göra, spelar det ingen roll om du är rik eller fattig, vilken hudfärg du har, alternativt, om du råkar ha kompisar i beslutsfattande ställning. Omvänt sänker upprepade brott mot jävsregler och opartiskhetsprincipen förtroendet för offentliga institutioner och offentliga beslut.

Jag är rädd att akademin inte alltid är ett föredöme när det gäller att upprätthålla principer om opartiskhet. För knappt två år sedan skrev Mats Alvesson och Erik J Olsson på Dagens Nyheters debattsida  Länk till annan webbplats. att vår bransch plågas av rejäla meritokratiska brister. Poängen byggde på observationen att tillsättningar av tjänster ofta sker i strid med gällande regelverk, slutsatsen att detta är uttryck för en utbredd kultur av inavel och vänskapskorruption. Sulf bekräftade bilden av regelvidriga anställningsprocedurer i den färska rapporten Ett spel för galleriet? Om anställningsprocesserna i akademin. Länk till annan webbplats.

Den sammanlagda effekten av bristfällig respekt för jävsregler och den hyggligt väl kartlagda nepotismkulturen på landets lärosäten, är potentiellt förödande. I samma slag får vi nämligen a) sämre kompetens på en given position än vad vi hade fått med öppen konkurrens om positionerna, och b) ett underminerat förtroende för högskolesektorn när jävsregler nonchaleras och internsökande premieras på oegentliga sätt.

Är vi intresserade av en kulturförändring, är ett viktigt steg att den kommer inifrån. Särskilt vi med trygga anställningar bör blåsa i visslan, eller åtminstone ställa besvärliga frågor till överordnade, när de försöker smyga igenom skräddarsydda anställningar eller frångår principer om meriter och kvalifikationer vid tillsättningar av korttidsanställningar för att gynna individer till vilka man sedan tidigare har band till.

Intern kritik möts sällan med konfetti, champagnekorkar och fyrverkerier. Men förhoppningsvis bidrar det till att stärka verksamheternas långsiktiga kvalitet och på kuppen skapa ett konstruktivt och öppet samtalsklimat. För, arbetsplatser där kritik välkomnas fungerar sannolikt bättre än när läget är det motsatta. Arbetsmiljön blir trevligare, man undviker grupptänkande och därmed också beslut som kan skada organisationen.