Kunskap går inte att måttbeställa

2014-10-30

Krönika av Eddy Nehls, docent i etnologi vid Högskolan Väst, om att målet inom forskningen idag inte är kunskap utan att få ut mesta möjliga effekt av minsta möjliga insats.

Kunskap vill vi ha. Och det är ju bra att det råder konsensus om målet med skolan, Sveriges högre utbildning och forskning. Men det händer saker på vägen mot målet. När arbetet med att söka kunskap ska påbörjas, när forskarna står redo med aktualiserat vetande, uppdaterad kompetens och med vittring på något stort, då tar det stopp.

Universitetskanslersämbetet säger nämligen: Vänta nu lite. Hur skulle det se ut om forskare släpptes fria att vind för våg söka sig fram längs egna vägar? Ni som högutbildade forskare, om några, borde förstå att det inte går. Särskilt inte i dessa spartider. Vi måste veta vad ni gör. Vi måste veta vad vi får. Vi måste ha kontroll. Vetenskap är ingen lek!

Nej, så säger ingen. Det är min tolkning av det som sker, min högst personliga känsla jag sätter ord på. Fri forskning, eller grundforskning – forskning med fokus på kunskap för kunskapens skull – för dock en tynande tillvaro och villkoren för sådant arbete kringskärs allt mer, av ekonomiska skäl.

Synen på forskare och forskning har förändrats dramatiskt sedan jag började som student på Göteborgs universitet för drygt 20 år sedan. I samband med att jag disputerade 2003 ökade förändringstakten. Och när jag blev docent 2011 kände jag inte igen mig längre. Det jag en gång sökte är idag i princip avskaffat och utrensat. Förutsättningarna för studier och forskning är idag helt annorlunda. Bildning, till exempel, talas det nu bara om i högtidstal. Och frihet att följa kunskapen finns knappast. Idag ska alla forskare och all forskning strömlinjeformas efter en och samma modell, hämtad från naturvetenskapen, som i enlighet med New Public Management fokuserar på kvantitet och mätbarhet.

Förändringens vindar blåser även på andra håll. Även medierna anser sig veta vad kunskap är, var den finns och hur man söker den. På olika sätt talas det allt oftare över huvudet på lärare och forskare. Den som arbetar med att utveckla och sprida vetenskapligt grundad kunskap betraktas alltmer som ett slags hantverkare som arbetar på beställning, i enlighet med en tydlig plan.

Det är olyckligt att det kommit att bli så, för forskning handlar om allt det man inte vet och om att söka kunskap i okänd terräng. Kunskap är en process. Forskning handlar om att uppfinna vägar fram och om att lösa problem, under vägs. Kunskap är inget resultat som går att måttbeställa. Vägen mot vetande kan inte målstyras. Frihet, under ansvar, är forskningens viktigaste grundförutsättning. Ändå försöker politiker och andra makthavare kontrollera och detaljreglera forskningen.

Och forskare är naturligtvis inte mer än människor. Det finns en gräns för hur mycket någon är beredd att offra för något så osäkert som kunskap. Att forskare i det läget väljer att följa pengarna är förståeligt. Hellre det än att inte få forska alls. Men det är en mycket dålig grund att bygga en kunskapsnation på.

Resultatet av rådande forsknings- och utbildningspolitik, är att det produceras allt mer av samma, och att uppmärksamheten riktas mot betyg, examina, antal publikationer och storleken på forskningsanslag, snarare än på innehållet. Det som går att räkna, väga, mäta och kontrollera har blivit viktigare än något annat. Motivet är ekonomiskt, inte epistemologiskt. Forskning riskerar därför att hamna i ett moment 22, vilket förr eller senare går ut över samhället. Tydliga tecken på vart vi är på väg syns redan i skolan. Forskningen står på tur. Förfallet kan sedan gå fort.

Låt oss fundera lite på vad det är vi håller på med och varför. Låt oss stanna upp, lyfta blicken och reflektera. Det finns allt mindre tid för eftertanke i dagens prestationsinriktade och ekonomiserade samhälle. Målet är idag inte kunskap, utan att få ut mesta möjliga effekt av minsta möjliga insats. Vad hände med bildningsambitionen, som främjar kritiskt tänkande men som kräver tid och frihet? Vad är det för grund som dagens akademi och i förlängningen samhället, vilar på? Och, framförallt, vad är risken med att överlåta ansvaret för forskning till forskare?

Sökandet efter ny kunskap är en komplex och ömtålig process. Tänk efter lite. Om vi inte kan eller vågar lita på forskarna, vårt lands högst utbildade, vem kan vi då lita på?

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter