Drömmen om Amerika

När han talat färdigt ställer jag en fråga och irriteras av hur orörlig jag är. Tänk att vara amerikan och åka världen runt på internationella konferenser på sitt eget modesmål, vilken ouppfyllbar önskedröm.

Och det är inte bara språket vi avvundas amerikanen. Vi vill så gärna få vara där han är. Tänk att få bli inbjuden till USA, att få publicera en artikel i ”American journal of…” eller till och med få publicera en monografi på ett amerikanskt universitetsförlag. Blotta tanken får oss att skälva. Vi minns att ingen filosof blir stor förrän amerikanerna har erkänt dem. Är du stor i USA, då finns du på kartan.

Humanistens fantasi bekräftas också av mätandet av akademisk succé. Det är i hög utsträckning amerikanska tidskrifter man ska publicera sig i för att få högsta poäng. För att få mer pengar till mitt universitet är det amerikanerna som måste se att jag finns och erkänna mitt arbete. Så är det också i USA saker och ting är på riktigt. Vi lever i skuggan med suddiga konturer, ja kanske finns vi knappt. Vi tittar på dem där på TV:n. Visst är det en fantasi, men en fantasi som säger hur det är på riktigt, egentligen. Makt betyder verklighet.

På middagen andas jag om min upplevelse för amerikanen som säger: ”Varför bryr ni er så mycket om oss?? Varför ser ni oss som världens centrum? Filosoferna är inte bättre hos oss, ni har ett fantastiskt lärarlag på Södertörn! Ni behöver inte oss för att finnas, ni behöver inte vårt erkännande.” Jag tänker att han säkert har rätt, men också så väldigt fel. Jag tror faktiskt inte att filosofin är så väldigt mycket bättre någon annanstans. Men maktstrukturerna ser fortfarande ut som de gör, dem kan jag inte ändra. Eller? Kanske är det dags att vi påminner oss om att det är vi som ger dem makt, och att de inte har den oberoende av oss. Kanske är det dags att sluta räkna vetenskaplig kvalitet i amerikanskt erkännande.