Driften att forska

2015-01-22

Krönika av Simon Kyaga, läkare och forskare vid Karolinska institutet, om forskning och kreativitet.

En höstkväll 2009 i lätt duggregn på ett hak i Stockholm. Här sitter Mikael Landén tillsammans med Paul Lichtenstein. De är kolleger på Karolinska institutet. Den ena är psykiater och docent vid institutionen för neurovetenskap, den andre är professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik. Över några glas rödvin bestämmer de sig för att en gång för alla ge sig i kast med den gamla myten om det galna geniet. En myt som ofta anses ha sin begynnelse redan under antiken med Aristoteles retoriska fråga: ”Varför är det så att alla som blivit framstående inom filosofi, politik, poesi eller konst är melankoliker?”

Den gänglige Mikael med sitt virrvarr till frisyr och den något kortare men ständigt alerte Paul ler när de kommer överens och skålar. De har ett vetenskapligt trumfkort, det som krävs för forskning utöver nyfikenhet – nämligen data. Nästan obegränsat med data.

De har tillgång till Sveriges unika register med omfattande data om sjukvård och andra sociala aspekter knutet till personnummer. För forskare görs det tillgängligt efter ett etiskt godkännande och efter att data gjorts anonyma. Det finns därmed möjlighet att en gång för alla undersöka om konstnärer och andra kreativa yrkesgrupper lider mer av psykisk ohälsa än någon annan yrkesgrupp, och det i ett material som samlar hela den svenska befolkningen.

Nu är frågan vem som ska bli Mikaels och Pauls doktorand? Mikael, den psykiater som kanske mer än någon annan går i bräschen för svensk psykiatrisk forskning vet redan. Då visste jag förstås ingenting. Jag låg och sov och drömde om att en gång få börja forska.

Vad är det som gör att jag och andra drömmer om att forska, och vad är det som driver forskare att fortsätta utan uppenbar extern belöning? Vilken drift förenar oss människor i vår strävan till att skapa konst, vetenskap och kultur? Kanske är svaret helt enkelt att det är mänskligt att vilja ge uttryck för sin kreativitet – att kreativitet är en egenskap som selekterats genom generationer av mänsklig evolution.

Den tyska forskaren i artificiell intelligens Jörgen Schmidhuber beskriver i Formal Theory of Creativity, Fun, and Intrinsic Motivation en grundläggande modell för hur drivkraften till denna kreativitet uppstår. Den gemensamma drivkraften kommer ur belöningen av en estetisk upplevelse.

Objektiv skönhet är enligt Schmidhuber det som har den enklaste formen – för matematikern det kortaste beviset, för konstnären den teckning som med minst streck fångar essensen i bilden. Men det mest objektivt vackra är inte nödvändigtvis det mest intressanta. Den estetiska belöningen kommer när vi finner ett mönster i det som vi tidigare inte kunde se. Ett mönster som tillåter vår hjärna att komprimera tidigare disparata intryck. Det är denna möjlighet till ”kompression” av tidigare slumpartade stimuli som ger oss den estetiska upplevelsen, som i sin tur driver vår nyfikenhet och kreativitet.

Det är den dynamiken som är central för all mänsklig kreativitet, vare sig den är inom vetenskapens eller konstens domän. Det är därför Poincaré kunde tala om elegans som en central aspekt av matematik.

Det var den känslan jag upplevde ett år senare, som nybliven doktorand. Då satt vi där, mina forskarkolleger och jag med svaret  på den fråga Mikael och Paul ställt den där regniga höstkvällen, frågan om sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom.

Det är den känslan som jag vill känna igen.

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Douglas Nilsson, docent Stockholms Universitet

    Själv brukar jag beskriva det som en klåda varje gång min nyfikenhet retas av en frågeställning, av ett hål i kunskapsbygget. De frågeställningar jag jobbat med över ett årtionde eller så är som återkommande utslag... En annan bra liknelse jag brukar använda är hur det måste kännas för en konservator att bit för bit ta fram en övermålad väggmålning...där man bara har aningar och gissningar om vad som döljer sig på väggen. Jag studerar små bitar av hur naturen fungerar och hur vi människor påverkar den. Och alla de processerna och kopplingarna är ju inte sådant vi människor uppfunnit, så det är mycket som att bit för bit uppenbara naturens hemligheter. Det är oemotståndligt att bit för bit tvätta bort den färg som döljer helhetsbilden!

    2015.01.23

  • Nils-Olof Pålsson

    Kan en psykisk sjuk människa leva i ett parförhållande?

    2015.11.30