Doktorandens dubbelliv

På dagarna undersökte jag sammansatta verb i olika indoeuropeiska språk, ett ämne som jag hade fått tips om av min handledare. Det var ett ämne som egentligen passade mig ganska bra; jag fick sitta med texter på sanskrit, hittitiska, grekiska, latin och läsa alla möjliga språk samtidigt som jag letade efter relevanta verbformer. Det var omväxlande och intressant och det var det här jag var tränad för: under hela utbildningstiden hade vi jobbat med texter på det här sättet. Jag visste hur jag skulle göra och jag jobbade på enträget – i alla fall under dagtid.

Men på nätterna… Nätterna var bara mina. Jag har alltid älskat de där timmarna efter att solen har gått ner. När dagen är slut och alla andra har gått och lagt sig. Det är då jag skriver. Och det var då jag tog fram min hemliga mapp på datorn. Öppnade mitt namnlösa dokument och började skriva – om ett helt annat ämne.

Jag hade fått vittring på en lösning till ett problem i de baltiska språkens historia. Jag kunde inte låta bli att följa den röda tråd som jag hade hittat och jag nystade och nystade och skrev och skrev. Lika dant varenda natt: klockan blev 2:00, den blev 3:00, men jag hade ingen lust att sova. Jag ville bara fortsätta leta i böckerna, samla material, fundera och skriva, skriva, skriva… Det var en härlig period i mitt liv! Jag drevs framåt av ren forskarlust.

Trots att det var så roligt kände jag en gnagande oro. Mitt material pekade nämligen åt ett annat håll än den etablerade uppfattningen inom mitt ämne och jag insåg att kanske inte alla skulle kunna acceptera det jag hade hittat. Åtminstone inte utan strid.

Till slut hade mitt sidoprojekt vuxit sig så stort att jag ville disputera på det ämnet istället. Jag minns hur lättad och glad jag var när ämnesbytet godkändes: jag skulle få lägga fram min avhandling om baltiska språk!

Men sen kom disputationen. Den dagen då jag skulle få lära mig exakt hur högt priset för att gå emot den rådande uppfattningen kunde bli. Jag visste att ämnet var kontroversiellt och att min lösning var annorlunda än de som tidigare presenterats, bl.a. av min egen handledare. Men eftersom mina tre opponenter – internationellt erkända forskare från Cambridge, Bonn och Oslo – verkade nöjda och jag tyckte att jag hade mött alla motargument på ett bra sätt kände jag mig ändå ganska lugn. Disputationen var nästan över.

Till sist vänder sig ordförande till publiken för att höra om någon har frågor eller kritik ex auditorio. Då räcker min egen handledare upp handen. Han har kritik.

Jag minns det som i slow motion: precis när jag trodde att det värsta var över reser sig min egen handledare från sin plats, stegar fram mot scenen, tar en av mikrofonerna och börjar framföra sin kritik. Han tänker inte acceptera min teori utan en sista strid.

Min historia är inte unik. I någon mån måste varje doktorand igenom den här självständighetsprocessen. Det är faktiskt helt nödvändigt för att ny forskning ska kunna skapas; en forskare kan inte bara trampa vidare på gamla stigar, man måste ge sig ut på områden där ingen varit förut. I alla fall om det ska hända något inom forskningen!

Därför är det också viktigt att unga forskare får en chans att bli självständiga. Det måste finnas möjligheter att göra sig oberoende av tidigare handledare, chefer och projektledare efter disputationen; systemet får inte vara uppbyggt på ett sätt som gör att unga forskare måste ansluta sig till redan existerande projekt för att kunna få forskningspengar. Det ska inte behöva betyda slutet på karriären att som ung forskare våga gå emot den rådande uppfattningen på institutionen.

Externa finansiärer, som till exempel Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond, spelar en mycket viktig roll i de unga forskarnas självständighetsprocess. Det är helt avgörande för den självständiga forskningen att det finns oberoende forskningmedel att söka i öppen konkurrens på nationell nivå.

Som tur var ansåg inte betygsnämnden att min handledares kritik räckte för att fälla avhandlingen; det betydde verkligen mycket att känna stödet från forskarna i betygsnämnden.

Jag ska dock inte sticka under stol med att det här var en jobbig process. Jag var helt förkrossad efter den plågsamma disputationen. Jag var faktiskt nära att ge upp. Men när jag märkte att det fanns internationella forskare som tog till sig mina idéer och byggde vidare på dem började det kännas lite bättre och självförtroendet steg när internationella kollegor började omtala den ljudregel som jag formulerat i min avhandling som Larsson’s rule.

För en språkhistoriker som söker efter lagbundenhet i språket är den högsta drömmen att lyckas identifiera en språklig regel, så det kändes verkligen som en betydelsefull bekräftelse på mitt arbete. För ett par veckor sedan tillträdde jag min nya tjänst som professor i baltiska språk och såhär i backspegeln är jag naturligtvis glad att jag valde att fortsätta och inte ge upp – trots det initiala motståndet.