Dialog med allmänheten

2012-05-22

Krönika av Cissi Askwall

För en tid sedan träffade jag en grupp forskare. De arbetade inom olika discipliner, hade kommit olika långt i sina karriärer och var verksamma vid olika lärosäten. Den gemensamma nämnaren var att de alla fått forskningsanslag från MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

MSB är angelägen om att resultaten av forskningen de stödjer ska komma till användning i samhället. Därför hade de samlat forskarna till ett internat på en kursgård. Varför man bör kommunicera, hur man kan göra det och praktiska skrivövningar stod bland annat på programmet.

Jag var inbjuden att medverka för att berätta om vad Vetenskap & Allmänhet gör och om vad våra årliga attitydmätningar visar: att förtroendet för forskare och forskning har minskat de senaste tio åren. Samtidigt är tilliten till forskare och viljan att satsa på vetenskap fortfarande större i Sverige än i många andra länder.    En positiv utveckling är att allt färre svenskar instämmer i påståendet att ”vetenskap och teknik är för svårt för de flesta att förstå”. En förklaring kan vara att allt fler människor faktiskt kommer i kontakt med forskare — genom att de studerar vid högskola, möter forskare vid olika kommunikationsaktiviteter eller via media där forskare ofta medverkar. En annan trolig orsak är att respekten för auktoriteter och experter generellt har minskat i samhället.

I högskolelagen stadgas sedan 15 år att universitet och högskolor ska samverka med det omgivande samhället. I stort sett alla de MSB-stödda forskarna upplevde att lärosätena på senare år fokuserat mindre på den del av samverkan som handlar om folkbildning och dialog med allmänheten. I stället satsas mer på samverkan med näringslivet, liksom på att rekrytera studenter. Kanske beror det på att lärosätena i första hand satsar på sådant som kan generera intäkter att utbilda och forska för?

För att få nya forskningsmedel — både som enskild forskare och som lärosäte — är det vetenskapliga publiceringar, snarare än samverkan med samhället, som räknas. Kräver forskningsfinansiärer däremot att forskare som mottar anslag också kommunicerar resultaten av sitt arbete — ja, då gör de förstås det! MSB begär bland annat kommunikationsplaner och att forskningsresultaten presenteras även i en populärvetenskaplig rapport.

Självklart vill forskare att deras resultat ska komma till nytta. Men om kommunikationsinsatser inte belönas eller är meriterande blir det svårt att prioritera sådant arbete. Kortsiktigt kan det vara strategiskt smart att enbart satsa på att få fler vetenskapliga publiceringar och strunta i en tidsödande dialog med omvärlden.

Men om allmänheten inte vet vad forskare arbetar med, ser vilken användning samhället har av forskningens resultat eller ges möjlighet att vara med och ha synpunkter på den forskning som bedrivs — då är risken stor att viljan att satsa skattepengar på forskning minskar. Långsiktigt minskar därmed möjligheterna att utvecklas, både för den enskilda forskaren och för Sverige som kunskapsnation.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och forskarna som fått anslag därifrån är exempel på motsatsen. I förlängningen innebär deras arbete också skydd och beredskap för kunskapssamhället!

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter