Det sköna i att få lämna över till nästa generation forskare

Förra året fyllde jag 65 och bestämde mig för att gå i pension. Många professorer stannar kvar längre i akademin. Den genomsnittliga pensionsåldern för professorer vid svenska lärosäten är 67 år (2021) – den högsta bland alla yrkesgrupper.

Beslutet hade inget med vantrivsel att göra. Tvärtom, jag har aldrig trivts så bra som under min tid som professor vid Göteborgs universitet. Men jag har också upptäckt glädjen i att läsa och skriva annat än vetenskap och gav för några år sen ut min första roman. Häromdagen kom den andra boken ut.

Och för skrivande skulle det nu plötsligt finnas massor med tid. Inget kursledarskap längre. Inga svårt sjuka patienter att oroa mig för. Tänk vilken lyx! Att kunna slå sig ner vid skrivbordet på morgnarna i vetskap om att ha hela dagen för sig själv och låta fantasin flöda …

Att kunna slå sig ner vid skrivbordet på morgnarna i vetskap om att ha hela dagen för sig själv och låta fantasin flöda …

Kanske hade jag gjort ett annat val ifall jag forskat fram ett nytt läkemedel mot Alzheimers sjukdom, som skulle komma ut på marknaden. Eller – och ännu mer spännande, sett från min horisont – om vår kliniska forskningsgrupp stått i startblocken för en randomiserad studie av CAR-T-behandling för patienter med glioblastom.

Då hade tanken att gå i pension förmodligen aldrig kommit upp, och mina böcker aldrig blivit skrivna. Men nu är det som det är. Min forskning är inte banbrytande. Den är viktig och för oss framåt hela tiden, men med små steg.

Responsen från kollegorna, när jag berättade om mina planer på att gå i pension, var väldigt varierande. Några tittade på mig med beklagande min, och frågade sedan lite bekymrat hur det kändes. Andra gratulerade eller utbrast spontant att de skulle göra samma sak, inte tveka en sekund om de fick chansen. Jag märker att deras så olika sätt att se på denna fas i livet väcker tankar hos mig.

När jag väl sagt upp mig dök tvivlen upp. Var det ett dumdristigt beslut? Sextiofem är ju ingen ålder nuförtiden, inte i ett land som Sverige. I USA avskaffades den obligatoriska pensionsåldern för universitetslärare, vilket innebär att professorer kan välja att fortsätta arbeta så länge de önskar.

När jag väl sagt upp mig dök tvivlen upp. Var det ett dumdristigt beslut?

Men någon gång blir man ju tvungen att sluta. Och vilka konsekvenser det kan få att inte klara av att lämna över ansvaret i tid har vi kunnat se med egna ögon, eller hur? Sedan slås jag av att de där stunderna vid skrivbordet, med all ledig tid framför mig, kanske inte blir så lustfyllda som jag tänkt mig. Vad händer om kreativiteten dör ut, nu när agendan är tom, och ledan smyger sig på istället?

Räddningen blev en tillfällig anställning som seniorforskare. Det är en lösning jag knappast är ensam om – många professorer fortsätter arbeta inom akademin även efter pensioneringen. Hur och var kan skilja sig åt, antar jag. Att mitt tjänsterum inte längre är mitt är jag inställd på. Det är bara att bita i det sura äpplet.

Mitt gamla rum var stort, ett av de finare rummen med utsikt mot inneplatsen strax utanför huvudentrén. På våren när solen sken brukade jag ställa mig framför mitt fönster ibland och titta på patienterna ute på Jubileumsklinikens balkong där de satt och njöt av lite frisk luft.

Mitt nya rum är hälften så stort, och jag delar det med två kollegor. Ingen utsikt att tala om. Men det finns inget att klaga över, det är en förmån att få arbeta på de här villkoren. Bestämma när och med vilka jag vill jobba. Läsa manuskript. Handleda doktorander. Se dessa unga talanger växa fram.

Bestämma när och med vilka jag vill jobba. Läsa manuskript. Handleda doktorander. Se dessa unga talanger växa fram.

En fredag efter ett möte stöter jag ihop med en läkarstudent i dörren. Jag är på väg ut, hon på väg in. ”Hej!” säger hon glatt och ler mot mig. Vi känner varandra. Hon gick termin 2 när jag träffade henne första gången och hon sa att hon ville forska på hjärntumörer. Inom kort tar hon läkarexamen.

Under tiden har hon lyckats bita sig fast hos oss, varit medförfattare på några publikationer, och nyss skrivit sin första egna artikel. Förhoppningsvis får hon en doktorandtjänst så småningom. Klockan har blivit halv fem denna mörka januarifredag och nu – efter en hel föreläsningsvecka, antar jag – ska hon sätta sig vid megadatorn i doktorandrummet och forska.

Jag tänker att det ligger något alldeles vackert i att kunna lämna över till nästa och nästnästa generation, och att det kanske inte har någon större betydelse när vi gör det utan snarare hur vi gör det.

Läs också i Curie: Neurologen: Vi håller på att förvalta ihjäl oss