Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Det bästa med att vara halvbra

Ibland får jag frågan ”hur kommer det sig att du började forska inom epidemiologi?”. Jag vet inte om jag någonsin har gett ett vettigt svar. Jag har nog tänkt att ganska slumpmässiga omständigheter gjorde att jag hamnade där jag är idag, skriver Emma Frans.

Men förra veckan åt jag lunch med en kompis som jag inte träffat sedan jag var sexton år. Enligt henne ville jag redan då bli forskare. Själv har jag inget minne av detta. Jag trodde nog att sextonåriga Emma drömde om att ”resa och träffa intressanta människor”. Men tydligen var jag en hopplöst lillgammal sextonåring och min äldre väninna retades över naiviteten i att jag trodde att jag kunde bli forskare.

Hon blev i alla fall positivt överraskad när hon insåg att jag hade lyckats nå detta mål. Med andra ord kan jag inte längre skylla på att min forskarkarriär är ett resultat av att jag ”halkade in på ett bananskal”. Det verkar helt enkelt som om jag sakta men säkert jobbat mot ett avlägset mål. Men varför blev det just inom epidemiologi?

Förra året föreläste jag på en gymnasieskola tillsammans med en hjärnforskare. Naturligvis fick vi frågan om varför vi blivit forskare och som vanligt hade jag inget bra svar. Men hjärnforskaren hade det. Hon berättade att hon drevs av en vilja att bli bäst på något. Detta är en helt rimlig drivkraft för en forskare. Att specialisera sig som forskare innebär att man kan bli den person i världen som är främst inom ett specifikt område. Och ju smalare ett område är desto större är sannolikheten att man blir världsbäst inom det.

Jag har dock insett att min drivkraft inte alls handlar om att bli världsbäst inom ett smalt område. Jag drivs av en vilja att ha hyfsad koll på ganska mycket och det är nog därför epidemiologi passar mig. Som epidemiolog är jag inte expert på ett särskilt organ eller en särskild sjukdom. Däremot är jag expert på kvantitativ metod inom medicin, kunskaper som jag kan applicera inom en mängd områden. Detta har jag stor nytta av när jag bloggar eller twittrar om medicinsk forskning.

Personer som uttalar sig om andra forskares resultat blir ibland kritiserade för att de utger sig för att vara ”experter på allt”. Och naturligtvis kan ingen vara expert på allt. Men precis som en expert inom fotboll kan uttala sig om mer än sitt hemmalag borde väl någon som forskar inom medicin kunna uttala sig om mer än just sitt specifika forskningsområde? Om en forskare inte kan det, betyder inte detta att man är alldeles för specialiserad? Att som forskare vara specialist och världsbäst är naturligtvis ovärderligt men jag tror också att forskare med bred kompetens behövs.

Hur som helst. Nästa gång någon frågar mig varför jag forskar inom epidemiologi ska jag svara att jag ville bli forskare redan som tonåring och att jag drivs av en vilja att ha hyfsad koll inom ett brett område. Det låter väl rimligt?

Mer om skribenten

  • Emma Frans

    Postdoktor

    Hon skriver om aktuella ämnen och vill förmedla vetenskap på ett underhållande sätt. Som postdoktor vid University of Oxford forskar Emma Frans om långsiktiga effekter av centralstimulerande läkemedel vid adhd.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 17 juni 2024

Eva Annell

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård har alltid varit intresserad av kultur och strävar efter att studenterna ska utvecklas som människor. Han värnar om akademisk frihet och v...

Nyhet 11 juni 2024

Johan Frisk

Sverige behöver fler forskare. Vid svenska lärosäten finns många doktorander och postdoktorer från länder utanför EU. Men långa handläggningstider och krångliga regelverk gör det s...

Debatt 4 juni 2024

Naturvetarna, Junior Faculty på KI och Future Faculty på SLU

Vägen till en fast tjänst som forskare i Sverige är lång – särskilt för doktorander som kommer från andra länder. Följden är att många lämnar landet några år efter disputationen. O...