Det akademiska monstret

Hon har en kombinationstjänst av olika delar som sammanlagt ger en heltidstjänst. ”Det som beräknas till 20 procent tar egentligen 50”, konstaterade hon som är en duktig forskare, lärare och effektiv i det mesta.

Det är inte så att hon är ny i jobbet, så att övertiden beror på det. Nej, det beror på andra faktorer som hon själv inte styr över. En annan kollega, även hon i Uppsala, sa samma sak. Hon är anställd på heltid som lektor, men det senaste året har hon sagt att hon försöker att inte jobba på helgerna.

Jag känner igen mig själv och de flesta av de kolleger som arbetar inom akademin. Utöver dagtid arbetar vi kvällar och helger för att få undervisning, möten, administration och forskning att gå ihop. Även om man har externa forskningspengar så är det forskningstiden som äts upp av det akademiska organisationsmonstret.

Jag, som arbetar vid en mindre högskola, kan lätt se fördelarna med det om jag jämför med den administrativa överbyggnaden i Uppsala. Där verkar det inte finnas en handling som inte motsvarar någon form av blankett. Systemet lever sitt eget liv och forskarna suckar. Hur har det blivit så? Administration alstrar administration som behöver sin egen organisation för att organisera den nya administrationen.

Att systemet kan tillåtas svälla på detta sätt är delvis en politisk fråga, men det är också resultatet av den tacksamhet som akademiker känner för att ha fått jobb inom branschen. Åtminstone är det nog så inom humaniora som jag känner bäst. Man ska vara glad att man har jobb. Att få arbeta osynlig övertid avspeglar väl passionen vi har för vårt ämne?

Kollegiemöten och forskarseminarier räknas av tradition till sådant som ”ingår i tjänsten”, men det räknas inte som timmar i tjänsten. Istället säger vi att det hör till akademins hjärta att värna om forskarseminarierna – och det gör det – men varför är inte detta hjärta lika centralt för det byråkratiska maskineriet?

Om alla akademiker en dag sa att vi förväntar oss att få betalt för det jobb vi gör så skulle hela systemet braka ihop. Jag lovar.