Den som avslöjar händelsehorisonten

Min 18-åriga dotter Signe vill bli biokemist och jag är stolt som en tupp. Min flicka går sin egen väg och vägrar att bli ännu en Lagercrantz i mediavärlden, i den sfär som blöder av nerskärningar och vinstkrav, och som överhuvudtaget redan är alltför full av barn till journalister och författare, sådana som jag helt enkelt.

Jag har förstås undrat varför jag fått en dotter som drömmer om naturvetenskaplig forskning när alla omkring henne är humanister. Utan att ta udden av hennes självständighet, har jag nog trots allt ett finger med i spelet. Jag tror det någonstans handlar om mina mindervärdeskänslor. Det inleddes för tio, tolv år sedan.

Jag började tycka att de mer exakta vetenskaperna var mycket häftigare. Inget ont i den som försöker visa att Strindbergs infernokris inte fanns – för att nu nämna något min far höll på med – men det väger lätt mot den som avslöjar att händelsehorisonten runt de svarta hålen avger ett svagt sken i trots mot relativitetsteorin (Hawkingstrålningen). Jag kom in i en period då jag slukade populärvetenskapliga böcker och ofta drog jag de bästa historierna som godnattsagor för Signe. Som en konvertit, som en man som efter ett långt liv i litteraturhistoriens tjänst, hittar en ny religion gick jag kanske för långt i mitt romantiserande.

Medan Signe ofta blev rov för min skräck inför recensionsdagar och gnäll över försäljningssiffror, fick hon bara höra om de mest glamorösa triumferna från den naturvetenskapliga världen. En dag återvände jag till en av min ungdoms hjältar; Ludwig Wittgenstein. Hans filosofi angick mig inte den gången. Jag ansåg att han fastnade i sofismer och var alltför dunkel. Jag läste om hans debatter om den så kallade lögnarparadoxen med matematikern Alan Turing (tror det var i Gunnar Fredrikssons bok om filosofen). I en fotnot konstaterades att Turings egna logiska teorier hade lett fram till den moderna datorn. Jag studsade till.

Hur kunde något så abstrakt och obskyrt ge upphov till en så revolutionerande maskin? Det var som om jag fått höra att Tranströmers dikter lett fram en ny energikälla som konkurrerade med oljan och jag började förhäxat läsa om Alan Turing istället. Så småningom skrev jag en roman i ämnet, Syndafall i Wilmslow, en både fiktiv och dokumentär skildring av Alan Turings liv och tankar. I mitt författarskap blev det en milstolpe.

Jag blev mottagen med ett annat allvar än tidigare och jag förklarade för min dotter och alla andra, att detta hädanefter skulle bli mitt signum. Jag skulle skriva romaner om naturvetenskap och med all min ambition tog jag itu med ett projekt om teoretisk fysik i sextiotalets England när Big- Bangteorien etablerades och de svarta hålen upptäcktes, eller i alla fall började ses som något annat än fantasifoster. Arbetet avbröts när min förläggare, Abbe Bonnier, ringde och föreslog en bok om en person som visserligen enligt vissa journalister ibland upphäver tyngdlagen, men som i övrigt rör sig i en helt annan värld – Zlatan.

Nu i efterdyningarna av det projektet, har jag återvänt till min fysik och jag måste erkänna; ofta känner jag just ett rent och skärt mindervärde. Kvantfysiken gör mig snurrig, supersträngteorierna alldeles matt. Men som den förslagna räv jag är har jag skaffat mig en dotter som jag kan fråga om hjälp.

”Är du helt dum i huvudet, pappa? säger hon och då kan jag inte låta bli att le.

P S För övrigt anser jag att det är just goda historier som krävs om vi ska locka flera unga människor till naturvetenskapen.