Den motvilliga bloggaren

Som doktorand förvandlade jag snart min privata blogg till en forskningsblogg. Till att börja med fungerade den ungefär som en strypsnara. Pressen att skriva ordentligt, intelligent, genomtänkt och lärt gjorde mig fullständigt stum. Så kunde jag ju inte ha det, så med åren har jag istället mödosamt och omsorgsfullt gjort om bloggen till en slags fristad där allt är tillåtet. I synnerhet sådant som inte är tillåtet i forskningsvärlden.

Den är min grönbetesäng, långt från akademins snörräta fållor och punktliga utfodringstider. Jag har lärt mig att uppskatta att den saknar både inre logik och yttre behärskning. Att den ganska snart förvandlas till en växande hydra av ord. Och jag har tänkt att det oordnade är bloggens hela poäng. Tills nu. Genom att tacka ja till att gästblogga i Curie dök strypsnaran upp igen. Måste jag skärpa mig och skriva resonerande akademiska forskningsinlägg nu? Och skaffa belägg för allt ogenomtänkt jag häver ur mig?

För att inte riskera att bli stum tog jag till den metod som historiker alltid tar till när de känner sig lite osäkra på något. Vi kan kalla metoden ”från början”. Låt oss börja från början och undersöka hur det egentligen blev som det blev. Vad är en till exempel en blogg och vilka förväntningar kan man anta att bloggen väcker?

Själva ordet är en förkortning av engelskans weblog, alltså loggbok på nätet. Loggbok är för mig som sysslar med maritim historia, ett ord som har en poetisk laddning. Jag tänker på exakta noteringar om vindförhållanden, sikt och väder, liksom Händelser Av Vikt: ”vi tog ombord vatten”, ”vi bytte till oss fisk med en förbipasserande lokal fiskare”, ”storbramstången är äntligen lagad”. En undflyende, snabbt skiftande och farlig värld görs med loggbokens hjälp hanterlig och begriplig.

Till loggboken hör att den inte efterredigeras. Den står där som ett monument över vardagens enformighet och de små detaljerna ingen annan frågar efter. Enda gången den får ett värde är om det inträffar något dramatiskt eller oväntat. Den är till sin natur privat – men bör samtidigt kunna läsas och förstås av alla.

Den ska innehålla den klara sanningen och ingenting av det hemlighetsfulla dunkel man helst håller undan från världens blickar. En kapten bör till exempel inte använda sin loggbok till en ingående beskrivning av sitt eget själstillstånd, även om det funnits de som gjort det.

Min blogg har i vanliga fall stora likheter med sjömannens loggbok. Den behandlar det triviala, vardagens små vindkantringar, det i efterhand obetydliga som bleknar vid jämförelsen av stora orkaner, perfekta stormar, vådliga expeditioner och stora sjöodjur.

Den efterredigeras inte, men om den på det viset ligger närmre en slags sanning, låter jag vara osagt. Det är nog inte troligt. Troligare är att den närmsta vågtoppen skymmer sikten för de andra. Den snuddar bara ytterst tillfälligt – och ofta oavsiktligt – vid privata själstillstånd.

Men till skillnad från loggboken publiceras den långt innan ett behov har uppstått efter den, långt innan den kan kallas in som jämförelsepunkt, som orsaksförklaring till katastrofer, vittnesbörd om klimatförändringar, havsströmmar eller fisketillgång. Den publiceras i hopp om att behov uppstår på vägen.

Det är här det blir knepigt. Vilka slags behov bör en blogg som handlar om forskning och forskningsfrågor väcka? Jag har ett förslag även om jag inte har ett riktigt bra ord för förslaget. Tills vidare får grönbetesäng duga, så kanske jag under de kommande månaderna möjligen kommer på något bättre.