Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Den långa vägen till att bli forskare i skolan

Krönika av Kristina Hansson, vetenskaplig ledare för Piteå kommuns förskolor och skolor, om lärares förhållande till forskning.

En tid efter avslutad forskarutbildning stötte jag ihop med en lärarkollega på stan. Vi hade under drygt 20 år arbetat vid samma skola och hade mycket att prata om. Innan vi skiljdes åt undrade min kollega om det var någon avgörande händelse som lett till att jag bestämt mig för att lämna skolan.

Idag minns jag inte svaret, men frågan har liksom legat kvar och skavt. Inte minst för att den ger uttryck för synen att lärare som genomgår forskarutbildning försvinner bort från skolan.

Om forskning och forskarutbildning betraktas som aktiviteter som enbart leder lärare bort från arbetet i skolan, kan det vara en provocerande tanke att lärare ska utbilda sig till forskare.

Under min långa yrkesbana som lärare, skolledare och forskare har jag ofta funderat över de många olika föreställningar som finns om lärarens förhållande till forskning och om förhållandet mellan skola och akademi. Om forskning och forskarutbildning betraktas som aktiviteter som enbart leder lärare bort från arbetet i skolan, kan det vara en provocerande tanke att lärare ska utbilda sig till forskare.

Själv såg jag forskaryrket som en unik möjlighet att med nya kunskaper bli extremt närvarande och nyfiken på det som händer i mötet mellan lärare och mellan lärare och elever. Så vad var det då för avgörande händelser som ledde fram till att jag såg forskarutbildning som en viktig och nödvändig yrkeskompetens?

Efter 15 år som lärare i grundskolan fick jag ett uppdrag som kommunal mediepedagog. Jag skulle ansvara för ett kommunövergripande utvecklingsarbete för att integrera nya medier i samtliga årskurser och ämnen i grundskolans undervisning. Hur detta uppdrag skulle utformas i praktiken var helt och hållet upp till mig att definiera. Efter ungefär en månad av fåfänga försök och ensamt grubblande bestämde jag mig för att ta kontakt med en forskare som studerat medieundervisning i grundskolan.

Jag förberedde mig noga. Forskaren hade fått mina frågor i förväg och gett sitt tillstånd till att jag spelade in samtalet. När jag idag lyssnar på inspelningen hör jag inte bara vad forskaren säger utan också hur forskaren både bekräftar och utmanar mina föreställningar om uppdraget som mediepedagog. Idag, många år senare och med ett tränat forskaröra, hör jag också hur jag då som lärare försöker knyta ihop forskarens kunskap med mina egna erfarenheter. Jag lyssnar till hur två olika yrkeskategorier utifrån sina olika kunskaper tillsammans utvecklar strategier för uppdragets genomförande i skolan.

Att det skulle ta nästan 20 år innan jag fick chansen, säger en hel del om den brist på tillit och strukturer som behövs för att lärare, likt andra akademiska yrkesgrupper, ska kunna delta i yrkets kunskapsbildning.

Samtalet gav mig som lärare distans, mod och en öppnare och mer kritisk blick på uppdraget. Genom mötet med forskaren kunde jag ta mig an mitt uppdrag med en fördjupad förståelse om att mediepedagogik och medieanvändning i skolan kan betyda många olika saker. Det vetenskapliga förhållningssättet blev en hjälp att se medieanvändning i ett större samhälleligt och utbildningspolitiskt perspektiv.

Det här är ett intressant exempel på lärarens möte med forskning eller, om man så hellre vill, forskarens möte med skolan. Berättelsen visar att forskaren och läraren i samtalet delade samma intresse och därför kunde forma ett gemensamt objekt att arbeta med. Det handlar om att bägge parter nyttjar sina olika kompetenser och sin kännedom om vad det innebär att erkänna forskning och praktik i skolan som legitima och samverkande verksamheter.

För mig skapade mötet en insikt om vilken potential som finns i att olika kompetenser och kunskaper riktas mot en fråga som båda yrkesgrupperna är intresserade av. Men mötet var också en yrkesmässig vändpunkt och början på min egen väg som forskare i skolan. Att det skulle ta nästan 20 år innan jag fick chansen, säger en hel del om den brist på tillit och strukturer som behövs för att lärare, likt andra akademiska yrkesgrupper, ska kunna delta i yrkets kunskapsbildning.

Mer om skribenten

  • Kvinna i ljus kort pagefrisyr och glasögon med mörka bågar

    Vetenskaplig ledare och lektor

    Kristina Hansson är vetenskaplig ledare, lektor, för Piteå kommuns förskolor och skolor. Hon är affilierad forskare på institutionen för estetiska ämnen vid Umeå universitet.

Relaterat innehåll

Debatt 13 februari 2024

Pär Ågerfalk, Uppsala universitet

När människan blir alltmer beroende av digital teknik behövs samhällsvetenskaplig kompetens mer än någonsin. Då räcker det inte med att satsa på utbildning inom teknik, matematik o...

Debatt 5 februari 2024

Universitetskanslersämbetet, UKÄ

Ett välfungerande utbildningssystem är en förutsättning för forskning av hög kvalitet. De senaste decennierna har andelen i den svenska befolkningen som påbörjar en forskarutbildni...

Nyhet 12 december 2023

Charlie Olofsson

Är det för svårt att stänga av studenter som stör undervisningen? För två år sedan gav en statlig utredning förslag på hur det kan göras lättare − nu är frågan aktuell på nytt.