Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Den akademiska friheten mår bra av den obundna viljan

I mitt förra inlägg tog jag upp dagens utveckling inom akademin där olika personalkategorier blandas med varandra. Vad innebär den här utvecklingen för synen på begreppet kollegialitet, skriver Anna Victoria Hallberg?

Diskussionen om kollegialitet bygger nästan alltid på att det existerar ett tydligt ”vi och dom” och att skiljelinjen går mellan en ledning och kollegiala organ. Samtidigt finns det idag, vilket jag har försökt skissera, flera indikationer på att just den sortens grundförutsättning är satt i förändring genom att rollerna inte längre är lika tydligt avgränsade.

Om man sneglar mot USA och Storbritannien kan man se en utveckling på vissa håll där delar av universitetsadministrationen, studentföreningar och kollegier gör gemensam sak i samtidsaktuella politiska frågor om till exempel yttrandefrihet, positiv särbehandling och historieskrivning.

Det förekommer allt oftare också på forskningscentra att man samlas runt gemensamma värderingar som blir vägledande för hur man arbetar, snarare än att parterna som representerar forskning respektive administration är fristående från varandra. Om allt fler akademiska kollegier skulle brytas upp och bilda kluster med exempelvis kommunikatörer och verksamhetsledare för att man delar ideologiskt fundament, vad händer då med kollegialiteten?

Från min egen horisont är det ovärderligt att den svenska högskolevärlden håller ett vakande öga på omvärlden och tar den utveckling som kan skådas internationellt lite som en varning: kollegialiteten förutsätter nämligen kontrast och meritokrati, inte likhetsideologi.

Det är därför kollegiets förbannade plikt att de doktorander som sitter runt samma bord är sammansvetsade i viljan att producera högsta kvalitet, men också att de är så pass olika i tanke, uttryck och åsikter att de aldrig gör gemensam sak bara för att det passar deras politiska uppfattningar.

För mycket av överensstämmelser i akademin är inte ett tecken på att miljön är livaktig och intellektuell. Snarare mår den akademiska friheten bra av den obundna viljan, och oavsett vilken yrkesroll eller identitet vi har inom högskolevärlden är det den friheten vi måste försvara.

Läs också i Curie: Vad händer med kollegialiteten? (Curie)

Mer om skribenten

  • Utredare

    Hon skriver om humanvetenskaperna och universitetsvärlden i stort. Anna Victoria Hallberg arbetar främst med olika projekt och utredningar kopplade till humanvetenskaperna.

Relaterat innehåll

Ingen information tillgänglig