De gamla slagordens comeback

2018-11-13

Krönika av Nils Edling, docent i historia vid Stockholms universitet, om de gamla politiska slagordens återkomst.

Fikastunderna hos talmannen verkar nu vara över, men någon ny regering har inte tillträtt. Det konkreta resultatet av valet är därmed fortfarande okänt och det är väl tidigt för historiska analyser. Men valbudskapen går det att säga något om.

Partiernas budskap i årets valrörelse kan sammanfattas i ett ord – trygghet. En valrörelse som kretsar kring trygghet får lätt en konservativ karaktär eftersom hot och utmaningar, trygghetens motsats, hamnar i centrum. Det öppnar för de gamla politiska slagordens comeback. Ett uppenbart exempel från valrörelsen 2018 är Socialdemokraternas ”Det starka samhället”.

Partiernas budskap i årets valrörelse kan sammanfattas i ett ord – trygghet

I sitt tal till nationen i SVT besökte Stefan Löfvén fotbollens värld, hyllade Liverpools officiella klubbsång You’ll never walk alone och fortsatte: ”Jag vill leda ett starkt samhälle som tar ansvar. Som kliver ned från läktaren, och ger sig in i matchen.”

Valbroschyren Ett starkare samhälle: Ett tryggare samhälle förtydligade budskapet: ”Vårt mål är ett starkt samhälle. Som har kraft att anställa fler i skolan och sjukvården, och se till att ålderdom inte betyder fattigdom. Som har kraft att föra en kompromisslös kamp mot kriminaliteten.” I valmanifestet inleder frasen ”Ett samhälle starkt nog att…” vart och ett av de fyra teman partiet lyfter fram.

”Det starka samhället” är klassisk socialdemokrati, en paroll från storhetstiden under femtio- och sextiotalen. Formeln löd: stora offentliga åtagande finansierade med skatter behövs för att skapa kollektiva trygghetslösningar som motsvarar medborgarnas berättigade förväntningar. Dagens socialdemokrater markerar tydligt sin roll som försvarare av det svenska samhällsbygget, som de självklart menar har en tydlig S-märkning.

”Samhället” är ett intressant ord som använts på lite olika sätt i den politiska debatten. Vänsterpartiets samhälle är tydligast, det är något som beslut och reformer kan påverka och samhället ska, sa valplattformen, vara till för alla och inte bara några få. Moderaternas och Liberalernas samhälle har ofta formen av civilsamhället, den mäktiga statens motsats, med frivilligorganisationer och privata gemenskaper av olika slag som centrala inslag. ”Samhället är alltid större än staten”, klargjorde Moderaternas manifest och markerar gränsen mellan enskilt och offentligt. Detta civilsamhälle finns faktiskt också hos Socialdemokraterna, men då mer som folkrörelser och föreningsliv.

Men ”det starka samhället” står för något annat, det är stat och kommun förvandlade till samhälle. Man glider mellan stat och samhälle. Socialdemokraternas valmanifest lyfter fram att sociala och fysiska aktiviteter för äldre kräver att ”samhället svarar upp mot de krav som ställs”. Detta betyder i sin tur att fler äldreboenden ska byggas och vården förbättras. ”Samhället” blir en mjuk stat, något som kan ingripa när allt inte står rätt till i samhället. Detta ”samhälle” kan inte acceptera vad som helst och det har utöver sitt ansvar något slags agens, en kapacitet att agera.

En del av förklaringen till det flitiga bruket av ”samhället som stat” kan vara taktisk, att tala om ”samhället” när man egentligen syftar på politiska beslutsfattare och utförande myndigheter ger en mjukare retorik som fungerar bättre. Stat, lagstiftning och myndigheter är hårda och opersonliga, samhället är mjukt och inkluderande. ”Välfärdssamhälle” och ”välfärdspolitik” har på detta vis ofta tilldelats positiva konnotationer medan själva ”välfärdsstaten” varit mer omstridd i svensk politik. Detta trots att ”välfärdssamhälle” länge utgjorde en synonym till ”välfärdsstat”.

Under 1980-talet fanns i den borgerliga kritiken av Socialdemokraterna just anklagelsen att dessa närmast medvetet använde ”samhälle” för att dölja sina lömska avsikter att inordna allt i den starka staten. Det civila samhället uppställdes då som statens motpol; moderata politiker försvarade välfärdssamhället som en motsats till den misslyckade socialistiska välfärdsstaten.

Men sammanblandningen av ”stat” och ”samhälle” är inget socialdemokratiskt påhitt och den är inte heller typiskt svensk. Den är lika utbredd, som den finske historikern Pauli Kettunen påpekat, i alla de nordiska språken och fanns långt före den moderna välfärdsstaten. I texter från 1700-talet talas det om ”samhällets plicht och skyldighet” att skydda liv och egendom, och detta samhälle betecknade den politiska gemenskapen som med ett annat ord kallades ”staten”.

Åtskillnaden mellan ”samhälle” och ”stat” kom med de moderna politiska ideologierna. Men i de nordiska ländernas språk och samhällstänkande blev inte distinktionen absolut. Staten har på något vis behållit en samhällelig karaktär, eller som det heter hos Liberalerna 2018: ”Du ska kunna lita på att samhällets ansträngningar för din frihet, din valfrihet och dina möjligheter är som störst när du behöver dem som mest.”

Den här typen av trygghetsgarantier, som ju alla partier utfärdar, kräver en stark offentlig maktutövning och förvaltning. Att partierna ändå gillar att kalla denna utövning för ”samhället” framstår lätt som lite kuriöst. Detta språkbruk har dock en vördnadsbjudande lång historia. Och man kan fundera på om inte den kontinuiteten skänker trygghet i politiken.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter