De flesta Nobelpristagare kommer från USA

Den här veckan tillkännages Nobelprisen. Runt om i världen sitter just nu personer som i vissa fall är helt ovetande om att deras tillvaro kommer förändras drastiskt. Det finns förstås också de som tror, eller snarare hoppas, att det äntligen ska vara deras tur i år. För de allra flesta forskare är det nog klokast att inte hoppas för mycket. Inte ens om man råkar veta att man blivit nominerad är chansen särskilt stor att man verkligen ska få det. Som pristagaren Peter Doherty påpekat så har de flesta av oss, ”numeriskt talat”, en större chans att vinna ett OS-guld än att få ett Nobelpris.

Ändå finns det några som förbereder sig, och som har visst fog för det. På de stora universitetens PR-avdelningar sitter det personal som varje år plockar fram informationsmaterial om de namn från deras institution som har nämnts i diskussionerna inför priset. För varje enskild forskare är chansen att få priset liten – men att någon av pristagarna ska arbeta på Stanford, Harvard, Columbia, UC Berkeley eller Cambridge är inte alls osannolikt.

Varför är det så? Vid dessa institutioner befinner forskarna sig i en omgivning där de kommer i kontakt med de främsta forskarna inom sina fält, vilket gör det lättare att hitta de relevanta frågorna att studera. Men minst lika viktigt är att de resultat man får också når stor spridning genom dessa kontakter.

Det finns många sätt att räkna de universitet som fått flest Nobelpris, men hur man än räknar ligger de flesta i USA. Av 889 Nobelpristagare är 257 födda i USA. Det kan jämföras med 226 för Storbritannien, Tyskland och Frankrike tillsammans. En tredjedel av alla fysikpristagare är födda i USA. Spelar det alltså roll var man är född?

Ja, otvivelaktligen spelar det roll. Inte så att personer som föds i USA är bättre på vetenskap än de som föds i Egypten, Indien eller Sverige. Utan eftersom det är närmare till Stanford från New York än från New Delhi. Det spelar alltså roll var man är född, men större roll var man arbetar.

Det står i Nobels testamente att Nobelpriset ska delas ut utan avseende på nationalitet, och detta kan ju tyckas rimma illa med den geografiska fördelningen av priserna. Men då måste man komma ihåg att ”utan avseende” betyder just ”utan avseende”. I princip skulle alla pristagare kunna vara födda i samma land om det var där den främsta forskningen bedrevs.

Därför kan man snarare ställa den omvända frågan – om det nu är så att de främsta universiteten ligger i USA, hur kan det komma sig att det fortfarande tillkommer pristagare från andra länder? Svaret ligger delvis i att det naturligtvis förekommer framstående forskning även på andra platser än de amerikanska toppuniversiteten, om än inte i samma koncentration.

Men svaret ligger också i att rörligheten mellan universitet, och mellan nationer, är en förutsättning för framväxten av kreativa centra. Många av de pristagare som inte är födda i USA har arbetat där. Idag är det bästa råd man kan ge till en aspirerande Nobelpristagare att försöka ta sig in på ett stort välrenommerat amerikanskt universitet.

Men landskapet kan förändras. För hundra år sedan borde man hellre resa till Tyskland om man ville bli Nobelpristagare. Och ju fler kreativa institutioner som byggs upp globalt, desto fler möjligheter skapas för personer som är födda utanför USA och Europa att förverkliga sina idéer – och kanske också få ett Nobelpris. Ty även om det, numeriskt talat, är svårt att få Nobelpriset så är det inte omöjligt.

Nobel Prize Museum Länk till annan webbplats.