De flesta amerikaner vill verkligen inte ha ett egalitärt samhälle

Till exempel skulle jag och många andra jämlikhetsinriktade kolleger gärna tro på resultatet att så gott som alla amerikaner – även de konservativa – egentligen tycker att det vore idealiskt med extremt mycket lägre ekonomisk ojämlikhet än dagens. Detta resultat kom forskare nyligen fram till i en uppmärksammad enkätstudie. Här presenteras ekätstudien populärt av Dan Ariely, den ena medförfattaren Länk till annan webbplats..

Detta attraktiva forskningsresultat bör man inte tro på! Det bygger nämligen helt på att man ställt en mycket märklig fråga: ”Av nationens samlade nettoförmögenhet, hur stor andel bör ägas av de rikaste 20 procenten, hur stor andel av nästa 20 procent, etc.?” Svaren tydde på att det amerikanska idealet är att de rikaste ska äga bara tre gånger mer än de fattigaste. Varför säger jag att frågan är märklig? Jo, den är inte förankrad i vanliga människors erfarenhet. Vem har någonsin anledning att reflektera över abstrakta kategoriers andelal av nationens samlade nettoförmögenhet? Svaren på en sådan illa förankrad fråga riskerar att istället avspegla intuitioner som egentligen handlar om något annat. (Läs om detta fenomen i Daniel Kahnemans underbara bok Thinking fast and slow.)

Ett tydligt tecken på att det är något skumt med svaren får man i Arielys egen studie. Där redovisar de också hur människor svarar på samma typ av fråga om nuvarande förmögenhetsfördelning. Enligt dessa svar bär amerikaner på en grotesk missuppfattning om hur ojämlikt förmögenheten är fördelad i deras land. Medianamerikanen säger sig tro att de fattigaste 20 procenten äger ca tre procent av nationens samlade förmögenhet och att de rikaste 20 procenten äger ca 60 procent. Rätt svar är noll respektive 85 procent. Skillnaden mellan noll och tre låter kanske inte så stor, men tänk på vad det betyder för de individuella hushållen i varje grupp:

• Noll procents andel mot 85 procent betyder att hushåll i den fattigaste kvintilen i snitt saknar nettotillgångar medan hushåll i den rikaste kvintilen är mångmiljonärer.
• Tre procents andel mot 60 procent betyder fortfarande att de rikaste amerikanerna är mångmiljonärer men att de fattigaste skulle ha en förmögenhet som är så mycket som en tjugondel (ty 3:60=1:20) av vad mångmiljonärerna har. Detta skulle vara ett ansenligt belopp: sådär en halv miljon kronor i nettoförmögenhet per fattigt hushåll.

I USA, där fattigdomen bland de fattiga syns mycket tydligt i samhället, vore det ytterst märkligt om amerikanerna själva tror att de fattiga sitter på ansenliga förmögenheter. Att de ändå svarar så på Arielys enkät visar rimligen på att de inte begriper hur de ska tänka på frågan.

För att demonstrera att amerikanernas egentliga uppfattningar om förmögenhetsfördelningen inte ser ut som Ariely säger har jag och en kollega gjort en egen studie. Vi gav Arielys enkät till tusen amerikaner. Dessutom frågade vi dem hur de tror att de olika kvintilernas hushålls medelförmögenheter ser ut nu och hur de idealiskt borde se ut.

På Arielys frågor svarade deltagarna precis som i hans egen studie. Men på frågorna om medelförmögenhet (som är logiskt ekvivalenta med Arielys frågor) gav samma deltagare radikalt annorlunda svar! För det första var den typiska bedömningen av nuvarande förmögenhetsfördelning nästan på pricken korrekt – vilket är vad man kan förvänta sig om folk är observanta på sitt eget samhälle. För det andra var den typiska idealfördelningen nu långt från egalitär. Medianåsikten var att rika hushåll skulle äga ca 50 gånger mer än fattiga hushåll. Denna ojämlikhetsfaktor på 50 ska jämföras med att faktorn bara blev tre när frågan istället ställdes om kvintilers förmögenhet, så som Ariely gjorde.

Att samma personer ger så radikalt olika svar på dessa logiskt ekvivalenta frågor är verkligen ett intressant psykologiskt fenomen i sig. Men åter till frågan som motiverade undersökningen. Min tolkning av dessa samlade data är att Arielys frågor ger svar som inte stämmer med vad folk egentligen tror och tycker om ekonomisk fördelning.

Är någon annan tolkning rimlig? Jag tycker inte det. Vi skickade in ett kort manus med ovanstående budskap till den tidskrift som publicerat Arielys undersökning. Hur ärendet fortsatte beskriver jag nästa vecka…