Därför väljer många bort akademin för familjen

Vid ett avtackningsfika till en kollega nyligen hade jag med mig mina barn, eftersom jag fortfarande är föräldraledig en dag i veckan. Tvååringen sov i sin vagn, medan femåringen blygt och storögt tyckte det var spännande att få se mitt kontor. En äldre kollega kommenterade att doktorandtiden är en bra tid att skaffa familj på, med tanke på den relativa jobbsäkerhet som man har under sina fyra eller fem år som doktorand i Sverige, och som automatiskt förlängs om man är föräldraledig.

Och i berättelserna var det oftast kvinnorna som fick se till att byxor och tröjor hamnar rätt, medan männen såg mindre av sina barn när de växte upp.

Ungefär samtidigt twittrade en nyligen disputerad akademiker som forskar inom mitt fält att han tvingats tacka nej till en attraktiv postdoktortjänst. Skälet var att han inte kunde flytta med sin partner och deras nyfödda barn. Tweeten möttes av många liknande berättelser, kring hur akademiker- och föräldralivet passar ungefär lika bra som när barnen tar på sig tröjor på benen och byxor på armarna. Och i berättelserna var det oftast kvinnorna som fick se till att byxor och tröjor hamnar rätt, medan männen såg mindre av sina barn när de växte upp.

Min äldre kollega har rätt, doktorandtiden i Sverige är – kanske inte en bra – men i alla fall oftast den minst dåliga tiden att skaffa barn på. Till skillnad från många av våra kolleger utomlands har vi rätt till föräldrapenning och föräldraledighet, och till skillnad från flera postdoktorer får vi också förlängd tid att utföra vår forskning på. Har du en postdoktortjänst kan du istället tvingas välja mellan att vara föräldraledig eller forska, för din anställning tar slut när den tar slut.

Har du en postdoktortjänst kan du istället tvingas välja mellan att vara föräldraledig eller forska, för din anställning tar slut när den tar slut.

Men även som doktorand finns det flera akademiska normer som inte passar ihop med livet som småbarnsförälder. Vi uppmanas att delta på konferenser och internationella utbyten, vilket innebär mycket tid hemifrån. Särskilt om du också försöker minska på ditt koldioxidavtryck och flyga mindre, då blir tiden borta ännu längre. Just det senare hörde jag nyligen som ett argument i en diskussion om huruvida akademiker skulle minska sitt flygande – att det är svårt att ta långsamma tåg genom Europa som småbarnsförälder. Frågan är dock vilken värld vi låter de barnen växa upp i?

En annan fråga handlar om vad karriären erbjuder efter disputation. Normen, och emellanåt kravet, att du måste vara på ett annat universitet och i en annan forskningsmiljö, kräver ofta att du flyttar till en annan stad eller ett annat land. Det kräver i sin tur antingen att din familj vill och har möjlighet att flytta med, eller att du tvingas flytta från dina barn. Flyttcirkusen kan pågå i flera år i jakt på en eftertraktad fast tjänst på något universitet, men vart det universitetet ligger går inte att bestämma.

Flyttcirkusen kan pågå i flera år i jakt på en eftertraktad fast tjänst på något universitet, men vart det universitetet ligger går inte att bestämma.

Jag har kommit hem från konferenser och känt att mitt tänkande har tagit helt nya vägar, men jag har också kommit hem och känt att jag hade fått ut mer av att sitta vid skrivbordet och läsa. Jag har också hört berättelser från andra om hur deras internationella vistelse var bra för deras cv, men att det rent praktiskt innebar att de satt och läste i ett annat rum i ett annat land.

Mitt argument är inte att vi inte ska ha konferenser och internationella utbyten, men att vi bör fundera över när de faktiskt bidrar och när det bara är en norm att alla ska delta i så många som möjligt. Den normen tror jag nämligen gör att många väljer bort akademin för familjen. Vi kan också fundera över hur det påverkar utbildningen på universiteten.

Flyttarna mellan universitet innebär att kurser ständigt byter lärare, och att du kan bli tvingad att lära ut i ett ämne som ligger ganska långt ifrån ditt eget. Om akademiker istället tilläts att vara verksamma länge på en och samma plats, skulle kontinuiteten i utbildningen främjas. Kanske skulle vi på så sätt bli bättre på att ta hand om både våra studenter och våra barn?