Därför blir genombrotten färre

Antalet naturvetenskapliga och medicinska genombrott och innovationer minskar globalt, enligt en rapport i Nature. För att komma fram till denna slutsats utvecklade man ett nytt index, en ny sorts bibliometri. Om bibliometri är ett bra mått på vetenskap kan man förstås diskutera, något som jag återkommer till senare i texten.

Frågan är hur vi kan bli bättre i Sverige. Jag ser tre faktorer som i någon mån hänger ihop och som bidrar till ett sämre klimat för genombrott och innovationer.

Den första faktorn rör pengarna och hur forskningen bedöms: Är det helt enkelt så att genombrott och innovationer inte gynnas i bidragssystemen, under vars färla dagens svenska forskare är satta? Är det smartare att vidareutveckla knäsatta (vedertagna) hypoteser än att lägga fram nya teorier som kan leda till genombrott? Jag lutar åt att det är så. Visserligen kan man lista sina patent i meritförteckningen, men i praktiken är det sällan sådant nämns i motiveringarna vid bidragsbeslut och det är inte heller något unga forskare tycks sträva efter.

Är det smartare att vidareutveckla knäsatta hypoteser än att lägga fram nya teorier som kan leda till genombrott? Jag lutar åt att det är så.

Idag ägnas mycket tid åt att skriva ansökningar istället för att bedriva forskning. Annat var det under de verkligt stora genombrottens era, som när Darwin för egna pengar utvecklade evolutionsteorin eller när Einstein, som var patentingenjör, skissade på relativitetsteorin vid sitt skrivbord med penna och papper som viktiga hjälpmedel.

Den tiden kommer kanske aldrig igen, men förmodligen vore det en bra idé att låta en del bidrag ingå i tjänsten så att forskare kunde hitta på lite vad de ville, om de visat prov på innovativ talang. Den lyckliga kunde då även ägna sig åt ren nyfikenhetsforskning, som historiskt sett har gett stora genombrott.

Den andra faktorn som jag vill lyfta är bibliometrins roll för att bedöma forskning. Det här verktyget har gett forskaren allehanda värden och siffror på hur de citeras, hur mycket, av vem eller vad som nu hamnar i algoritmens klor. Men citeringar har fått en helt överdriven betydelse som hämmar banbrytande upptäckter.

Visst kan man hävda att det finns ett samband mellan hur mycket man citeras och kvaliteten på upptäckterna som redovisas, men beläggen för detta är svaga. I själva verket menar jag att en maktposition betyder mycket och den som har stor makt tenderar att citeras mer.

Systemet gynnar därför akademiska makthavare, inte innovatörer med originella idéer. Det är som om postmodernismen − med sin överdrivna relativism, förnekelse av objektiva sanningar och fokus på maktförhållanden − trängt in i medicin och naturvetenskap genom bibliometrin.

Systemet gynnar därför akademiska makthavare, inte innovatörer med originella idéer.

Även om bibliometri inte används så mycket rent formellt när forskare söker bidrag och tjänster, så är jag övertygad om att den spelar en stor informell roll. Istället borde förstås själva vetenskapen vara i fokus – kan forskningen leda till genombrott?

En tredje anledning till det försämrade klimatet för genombrott och innovationer är lokalhyrorna. Staten ger lärosätena forskningsanslag som den tar tillbaka i form av höga och stigande hyror: om den ena handen vet vad den andra gör låter jag vara osagt. Detta leder till att forskning som bedrivs vid datorskärmar, där man klarar sig med små ytor och där forskare söker statistiska samband, gynnas framför sådan forskning som kräver stora laboratorier.

Denna utveckling förstärks av att Sverige under lång tid haft en konkurrensfördel tack vare den goda tillgången på register. Registerforskning har gamla anor i Sverige, vilket lett till strålande intressanta fynd och många citeringar. Men nu dyker det upp allt fler stora internationella register och konkurrensfördelen försvinner.

Utan experimentell forskning – den må vara dyr och utrymmeskrävande – får man inte grundläggande kunskap om mekanismer och går miste om många patent. Kombinationen är förstås bäst!

Jag är optimist när det gäller den naturvetenskapliga och medicinska forskningens framtid i Sverige, förutsatt att den får bättre förutsättningar för genombrott och innovation.

Fotnot: Johan Frostegård är uppfinnare och medgrundare i Annexin Pharmaceuticals.

Läs mer:

Papers and patents are becoming less disruptive over time (Nature) Länk till annan webbplats.

Läs också i Curie:

Hur bra är egentligen Sverige som forskningsnation? (Curie)