Dags för journalister och forskare att rannsaka sig själva

2021-11-16

Krönika av Amina Manzoor, medicinreporter, om behovet av självrannsakan i pandemins spår.

Pandemin är inte över, men tack vare rekordsnabbt utvecklade vaccin är vi i Sverige på väg mot ett mer normalt liv än på många månader. Trots att allt ännu inte går att utvärdera, bör både forskare och journalister redan nu fundera över vad som kan göras bättre framöver.

Bara några veckor senare lade jag alla andra ämnen åt sidan och ägnade mig helt åt det nya viruset.

För mig började allt den första veckan i januari 2020 med att jag letade notismaterial till vetenskapssidan i Dagens Nyheter. Jag bestämde mig för att skriva kort om ett utbrott av ett möjligt nytt coronavirus i staden Wuhan i Kina. Bara några veckor senare lade jag alla andra ämnen åt sidan och ägnade mig helt åt det nya viruset. Nästan två år senare och på en annan arbetsplats består fortfarande en stor del av mina arbetsuppgifter av att skriva om samma ämne.

Jag är inte ensam. Journalister världen över har rapporterat om alla aspekter av denna extremt stora nyhetshändelse. Till en början, när utbrottet var begränsat till Wuhan, var det framförallt vetenskapsjournalister som bevakade det. Men i takt med att det då nya coronaviruset spred sig över världen och påverkade allt mer av vår värld drogs allt fler journalister in i bevakningen. I Sverige handlade sju av tio nyheter på de stora nyhetssajterna om coronaviruset i början av pandemin enligt en studie från Göteborgs universitet.

Jag är övertygad om att alla journalister har gjort sitt bästa, men för den som aldrig har rapporterat om vetenskap förut har det funnits många fallgropar under pandemin. Trots bristfällig data har många artiklar som jämför länder publicerats. Preliminära data har ibland rapporterats utan sammanhang, vilket lett till feltolkningar. Dålig journalistik riskerar att påverka allmänhetens förtroende inte bara för medier, utan också för forskning.

Många av dessa studier har inte hållit måttet och kommer aldrig att publiceras, men det har inte hindrat medier från att uppmärksamma dem.

Men även för oss etablerade vetenskapsjournalister har det varit utmanande. Kunskapsinsamlingen har aldrig tidigare gått så snabbt. Vanligtvis brukar vi ha tillgång till studier som gått igenom peer review. Det är ingen garant för att studien är gedigen, men det minskar risken. Under pandemin lades studier ut som preprint, tillgängliga för alla. Många av dessa studier har inte hållit måttet och kommer aldrig att publiceras, men det har inte hindrat medier från att uppmärksamma dem.

Än svårare har det varit då organisationer skickat ut pressmeddelande om en ny studie, utan att studien funnits tillgänglig. För att göra vårt jobb ordentligt behöver vi vetenskapsjournalister granska data, och inte vara helt i händerna på pressavdelningar och forskare.

Trots goda ambitioner har både forskare och journalister bidragit till infodemin, och därmed också till hur pandemin utvecklats.

Journalister är beroende av forskare som kan förklara, tolka och granska forskning. Under pandemin har många forskare lagt stor tid på att hjälpa journalister och därmed också allmänheten att förstå många viktiga frågor. Allmänhetens förståelse och intresse för vetenskap har nog aldrig varit större, tack vare dessa insatser.

Samtidigt har det också funnits tillfällen när forskare har utnyttjat sitt kunskapsövertag över journalister och varit medvetet otydliga när de fört fram åsikter istället för fakta, uttalat sig långt utanför sina kunskapsområden och fultolkat andra forskares uttalanden.

Tidigt under utbrottet varnade WHO för att en infodemi skulle spridas parallellt med viruset. En infodemi är ett virrvarr av information, rykten, desinformation, konspirationsteorier och missförstånd. Trots goda ambitioner har både forskare och journalister bidragit till infodemin, och därmed också till hur pandemin utvecklats. Vi måste därför rannsaka oss själva och utvärdera vår insats. Mycket har varit bra, men det finns också gott om förbättringspotential. Det gynnar inte bara medier och akademin, utan också samhället i stort.

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Bengt Hansson

    Reflekterar över möjliga drivkrafter.
    Hårddraget har journalisters strävan alltid varit störst möjliga publik, alla kategorier. Historiskt inte fullt så mycket för forskare, där vägen till framgång oftast varit "känd inom skrået".
    Vår tids gig-ekonomi är allomfattande.

    2021.11.16

  • Allan Gut

    Bra och viktigt, tack.

    En sak till bara: Du skriver ''Journalister är beroende av forskare som kan förklara, tolka och granska forskning''. Helt rätt, men dessutom måste journalisterna vara kapabla att förklara för oss var forskarna har förklarat för dem. Vilket inte alltid är fallet. Exempelvis skillnaden mellan orsak och verkan, mellan korrelation och orsakssamband, begreppet icke-signifikanta skillnad. Att en biverkan som uppträder en gång på 1 miljon kan förväntas uppträda ungefär 10 gånger i en befolkning om 10 miljoner. Med mera.

    2021.11.19

  • Jonas Tegenfeldt

    Mycket bra!

    Som Allan Gut antyder finns det ett behov av en allmänvetenskaplig kritisk blick. Med andra ord, det handlar inte enbart om sakkunskap utan också om en förmåga till kritiskt tolkande av andras texter (och uttalanden på andra sätt) med avseende på vad innehållet egentligen betyder. Hanteringen av statistik är ett sorgebarn. Rent kunskapsfilosofiska övervägande är ett annat område som är viktigt. Här är Åsa Wikforss ett utmärkt exempel på en forskare som höjt sin röst. Se exempelvis tidigare artikel i denna tidning med hänvisning till en utmärkt bok:
    https://www.tidningencurie.se/nyheter/2019/09/25/forskaren-som-blev-jattearg-och-skrev-en-bok/

    Jag hade gärna sett att universiteten erbjuder experthjälp inte enbart med avseende på sakkunskap utan också i termer av kunskapsvärdering och vetenskapligt förhållningssätt.

    2021.11.19

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter