Dags att omstrukturera forskarfabriken

En tydlig illustration av detta är Nobelpriset, vars ramar och riktlinjer fastställdes i början på 1900-talet. Ett enskilt Nobelpris delas ut till som mest tre forskare som stått bakom någon viktig upptäckt. Att en forskare, eller en liten grupp av forskare, upptäckte något stort var norm förr i tiden.

Idag sker en mycket mer systematisk avverkning av vetenskapens vita fläckar. För denna avverkning behövs mycket arbetskraft och en stor del av dagens forskning utförs av stora grupper. Ibland har hundratals eller tusentals forskare varit involverade i framställningen och tolkningen av data.

Här är exempelvis en artikel från forskarna vid partikelacceleratorn i Cern Länk till annan webbplats.. Om någon ids räkna antalet författare och återkomma vore jag tacksam. (Jag bara skojar, gör inte det). Numera uppstår inte sällan konflikter kring Nobelpriset när forskare som gjort centrala insatser inom området inte ”får plats” bland de tre pristagarna (se artikel på .

Denna förändring av hur forskning bedrivs får givetvis många konsekvenser, men jag tänkte här fokusera på de tjänstemässiga. En stor del av forskningen (den största?) utförs av doktorander och postdocs. Av alla forskare som står bakom det publicerade arbetet är det endast en liten grupp av främst lektorer och professorer som har ”riktiga” anställningar vid universiteten. Resten av oss (yngre) forskare har nästan uteslutande korta, tidsbegränsade anställningar (eller stipendier i värsta fall). Med andra ord, nästan ingen som praktiskt utför forskningen i labbet har en stabil arbetssituation.

Detta medför naturligtvis en osäker livssituation. Man tvingas med jämna mellanrum på två-tre år att flytta från stad till stad, från universitet till universitet, från land till land, för att kunna jobba som forskare. Många kompetenta och kunniga människor lämnar akademin på grund av detta, speciellt när de börjar bilda familj. För akademin innebär detta i längden en urlakning av kompetensen.

Att doktorandstudier sker under en begränsad tid är mer eller mindre inbyggt i systemet, men ett stort problem med postdoc är att dessa ”tjänster” också är tidsbegränsade. Många yngre forskare som gör postdoc blir utlasade av kostnadsskäl när de jobbat så länge som lagen tillåter på tidsbestämda kontrakt (två år). Samtidigt är steget till nästa position, lektorat, väldigt långt.

Statistik från USA visar tydligt att antalet faculty positions (fasta anställningar som forskare/forskningsledare inom akademin) inte ökar i samma takt som antalet nydisputerade. Det bör det heller inte göra, långt ifrån alla som disputerar vill bli fulltidsforskare vid akademin. Dessutom måste det finnas en konkurrens för att selektera fram duktiga forskare. Men det är ändringen av förhållandet, ration, mellan antalet disputerade och faculty positions som är bortom all rimlighet.

Hur ser då utvecklingen ut hos oss? Med hjälp av uppgifter från Universitetskanslerämbetet, UKÄ, (email-korrespondens) har jag sammanställt motsvarande statistik för Sverige. För ”faculty positions” har UKÄ bara statistik från 2001 och framåt, men trenden är ändå rätt tydlig (jag anger kumulativt antal disputerade sen 1987). I nuläget skapas cirka 500 nya (inklusive tidsbestämda) universitetstjänster per år, varav ca 300 är lektorat eller professurer. Samtidigt disputerar idag mer än 3500 personer per år, jämfört med mer rimliga 1 300 disputationer under 1987. Någon gång runt 1995-1997 verkar en trendändring skett.

Många forskningsledare har tidigare använt doktorander som billig arbetskraft, något jag skrivit om för några år sedan. Förhoppningsvis dämpas dock takten i forskarfabriken eftersom det blivit dyrare att anställa doktorander på många lärosäten i Sverige. Och jag misstänker att privata sektorn inte plötsligt får ett sprudlande behov av disputerade forskare som universiteten tillhandahåller.

Läs fortsättningen i nästa inlägg i Curie.

Artikel om att forskningsledare använt doktorander som billig arbetskraft (Farshid Jalalvands webbsida) Länk till annan webbplats.