Dags att grunda politiska beslut på kunskap

–Upptäckten kan om tio år leda till nya mediciner mot cancer. Men mer forskning behövs.

Så skulle man, lite elakt, kunna sammanfatta den vanligaste nyheten från Vetenskapen.

För den journalistiska bevakningen av vetenskap, teknik och uppfinningar lider av minst två allvarliga fel. Dels är den alldeles för tunn, dels allt för inriktad mot vågtopparna på en ocean av fakta.

Men det finns undantag i den bristande rapporteringen och då handlar det om risker. Här är det bara att konstatera att vårt moderna samhälle styrs av ungefär samma brist på rationella val som under medeltiden. (Även om nu historiker med medeltiden som specialitet säkert kommer att hävda att den tiden var mera förnuftig.)

Jag tänker givetvis på rädslan för strålning, GMO, tillsatser och kemikalier.

Nej, jag påstod inte att allt detta är ofarligt! Jag menar bara att vi, trots min store idol Tage Danielsson, måste lära oss att leva med sannolikheten. Vi måste lära oss väga risker mot varandra och vi måste väga nytta mot risk. Verkligheten är högst sällan svartvit.

Så är vi alla – med fog – rädda för de olika typer av tumörer som finns, men vi glömmer lätt bort att det fortfarande dör flera människor i hjärt- och kärlsjukdomar än av cancer i Sverige. Detta trots att sjukvården här gjort stora framsteg. Och då är LCHF ingen lysande idé.

Men fruktan för sjukdom och död har genom åren gynnat forskningen på många vis. Eller som en gammal rektor, på ett urgammalt lärosäte, en gång uttryckte det.

– Om politikerna börja hålla i plånboken så skickar vi fram en vitrock som skramlar med provrören och säger ” glöm inte bort att även du är dödlig”.

Och larmen säljer tidningar, vilket i grunden är tidningsägarens affärsidé.

Men även om man kan slå mynt av vår rädsla så kan vi väl inte bygga ett helt samhälle utifrån vår ångest? Varför är det då så svårt att istället använda kunskapen för att skapa en bättre värld?

Ja, ett problem ligger i att kunskapsmängden expanderar varje dag – som själva universum efter Big Bang. Det är helt omöjligt att hänga med i alla delar av forskningen. Gigantiska magiska ringar för att avslöja materians innersta, genkartor över snart sagt allt som lever och nu senast, megasatsningar för att förstå den mänskliga hjärnan. Finns det verkligen någon med överblick som förmår att samla alla dessa pärlor på ett band? Någon som kan foga samman bitarna, ja, som rent av kan se nyttan för mänskligheten av det hela? För helhetssyn ger inga anslag och specialiseringen ökar för varje år.

Det är som om vi gav oss ut för att upptäcka nya hav och omedelbart försvann ner i den djupa Marianergraven. Inte nog med det, det gäller dessutom att snabbt sjunka ned i sitt eget djup, för här – liksom i elitidrotten – gäller det att vara först. Tvåan får inga anslag eller något Nobelpris.

Och denna brådska leder nu till att många av de ”banbrytande experimenten” blir allt svåra att upprepa. Läkemedelsföretag rapporterar till exempel ofta att de inte kan replikera ”de stora genombrotten” som publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Vilket givetvis även det sinkar de medicinska framstegen. Men samma problem finns inom andra forskningsfält. Och just möjligheten att få sina resultat bekräftade av en annan oberoende forskare är som bekant en grundsten inom all modern vetenskap.

Men om de här spörsmålen inom det livsviktiga vetenskapssamhället hör du inte ett knyst. Det utrymmet i media ockuperas istället av debatter kring den senaste dieten eller som nu av de lustigt nördiga Nobelpristagarna. De är för övrigt just superexperter och vet ofta föga om situationen i världen.

Behövs det då inte mera forskning? Jo, självklart. Men först måste vi se till att få ut den enorma kunskapsmängd som redan finns. Och se till att den används i de viktiga beslut om vår gemensamma framtid som fattas varje dag. Detta är inte populärvetenskap, detta är upplysning!

För jag är rätt säker på att den som gjorde sig besväret att forska på kunskapsnivån hos makthavare som politiker, högre tjänstemän och journalister skulle finna ungefär samma sörja av förlegade och förutfattade meningar som professor Hans Rosling fann hos sina läkarstudenter när han frågade dem om Afrika. Man kan inte begära att dagens makthavare ska vara siare, men man kan begära att de får ta del av de fakta som vi har på bordet just nu. Idag har jag en känsla av att de flesta beslut fattas med den senaste opinionsundersökningen som underlag. Och dessa enkäter håller sällan vatten rent statistisk och är ofta beställda av lobbygrupper. Åsikt har ersatt kunskap.

Så om tio år kommer forskningen nog att finna att vi valde mot bättre vetande.

Eller som det med viss dubbeltydighet brukar heta: här fattas kloka beslut.